Men sen. Sen bestämde vi oss. Inte utan viss, eller stor, tvekan. Att säga ”jag är lite sugen på…” är helt enkelt inte samma sak som att verkligen stå inför ett val att på riktigt göra något. Som ett Canyon Swing. Och då till exempel Nya Zealands värsta med en fallhöjd på 109 meter, fritt fall 60, swing 200. Canyon Swing Nya Zeeland – mäktigare och häftigare blir det inte.
Näe, det är ett svårt val.
Länge tänke vi att ett ”tandem” där man hoppar ihop vore kul. Men men barn och utebliven barnvakt (såklart) i åtanke gick det bort.
Solo således.
Men som ni ju förstått vid det här laget så bestämde vi oss för att göra det.
Dalgången var enorm och så djup – ser ni Henke där nere på den här bilden?
Och nåt sånt här såg jag ut mer i närbild.
Adrenalinruset var på max.
Känslan, kan den beskrivas? Hm. Det var overkligt att stå på plattformen, men någon tveksamhet fanns inte. Den som talade i mig innan var nog dock mer tävlingsmänniskan snarare än äventyrssökerskan, men väl i hoppet njöt jag. Just i uthoppet var hjärnan tom (det måste den nog vara, man har en spärr för sånt där!) oh väl i luften kom jag på mig själv med att tänka ”vad f*n, jag faller fritt!”. Och just då tog det slut och jag fastnade i gungan, tack för det. Som bara var skön. Med en känsla av ”Jag gjorde det verkligen!”.
Och så glad jag är för det.
Canyon Swing, Queenstown – Check. 🙂