Det är ju inte så att man kan sådana där barn bara för att man har egna. Här hemma var det inte jättelänge sedan vi smög igång hemmalek med dagiskompisar (som följer med hem från dagis själva alltså). Och igår var det premiär med S ”bästa” dagiskompis V. Tjejerna stängde in sig på hennes rum och ville inte bli störda, lekte superfint i en timme eller nåt, mös en massa i kojan och så.
Svårt att fota kojan under sängen i röda ljuset (och blurrat vännen har jag gjort också)- men att de har mysigt ser man ju allt.
Sen rök de ihop som f*n, jag hörde gråt helt plötsligt och det var något om en liten glittrig blomma som kompisen hittat och ville ha men det ville S också (okej, note to self: ta inte fram någon låda som är en överraskning för barnet också, som den inte sett på länge dvs). Ojoj. Så V ville gå hem. Jag fick då inte tag i föräldrarna, och tre minuter senare var såklart allt löst och de var så fina vänner igen så och lekte en timme till.
(bråk med kompisvänner är inte samma sak, det är så självklart liksom, men följa med dagiskompis hem är mer ”utsatt” såväl som självvalt)
Men jag, jag får ju stora nervöshickan av sånt där. Osams! liksom. Nu blir de aldrig vänner igen, hon kommer aldrig vilja följa med hem! Typ så. Även om man vet att man själv höll på sådär när man var typ 12 till och med… Men de känns ju så små och känsliga! Vilket väl är ganska precis vad de inte är.
Nej, jag måste öva mig på det här med barn och hur de fungerar, det är uppenbart.
Idag när det varit ledig dag blev Stella hämtad av en annan kompis vid 13 och nu är klockan 16.15 och jag har ringt för andra gången och kollat om hon vill att jag ska hämta eller vara kvar. Hon vill vara kvar. Så konsigt. Men bra, för övningen.
Så, jag ska väl snarare njuta av lugnet med bara den där lilla hemma nu när morfarn just åkt, och göra mig redo för fest istället. Lika bra det. Hon klarar ju sig själv, tydligen. Hmmmpf.