Jag tänkte mycket val i höstas när det var val. Mycket. Det där med starka främlingsfientliga vindar skrämde mig mer än något skrämt mig politiskt i Sverige på väldigt länge och i kombination med det hittade jag verkligen hem i mina åsikter där merparten kunde knytas till ett specifikt parti. Jag bytte hemmalag och började våga tycka mer.
SD fick närmare 13% av Sveriges röster och redan där och då var katastrofen ett faktum. Hur tänker man? Hur? Jag kan bara inte förstå det.
Närmare tre månader senare står vi nu här i ett läge där en minoritetsregerings budget omkullkastats av ett gäng oseriösa lirare utan egentlig politik (ja, så uttrycker jag mig idag) och nyval har utlysts. H.e.r.r.e.g.u.d.
Mitt sätt att försöka påverka i höstas när jag som sagt kände mig väldigt engagerad var att våga ta en diskussion. Våga ha dialog, vare sig man tycker olika eller ej. Våga stå för vad jag tycker och med det diskutera konstruktivt. Jag tror faktiskt att det här är något som är otroligt viktigt, och inte minst det enda sättet att få stopp på SDs framfart. Nyansera åsikterna. Våga prata, lyssna och besvara. Ja, trots att det är obekvämt och obehagligt. Ja, på ställen där du traditionellt inte gjort det. På arbetsplatser, vid sidan av en juniorfotbollsmatch, runt middagsbordet med dina vänner.
Det har jag vågat göra och det tänker jag fortsätta göra. Även om mina ord inte är retoriskt perfekta, mina argument inte är de allra mest pålästa och starka och även om det kan vara obehagligt. Jag tänker inte svälja rasism (eller sexism), jag har slutat med det.
Har du? Hur gör du för att påverka?
Ny på min blogg? Kolla in min kategori Åsiktsmaskinen/Krönikor. Där vågar jag också tycka.