Och så är man iväg och har det alldeles sådär toppen – och upplever det nästan lite overkligt att bara ha sig själv att ta hand om och kompisar att hänga med – men sedan kliver man innanför dörren i sitt vanliga liv och så är det så skönt, så skönt. Att åka från hotellet några minuter efter 4 på morgonen var inte härligt direkt, men att komma hem redan vid lunch var däremot just det. En (nästan) hel söndag med familjen kom som en riktig bonus!
Hemma hade allt gått riktigt bra när jag var borta. Alla barn hade varit glada och hållit sig mätta (och med det sista syftar jag förstås på Meja) och trots att det var mycket på agendan så flöt allt fint – lite förstås genom hjälp av mina föräldrar.
Meja har sovit sig genom hela nätterna utan varken mat eller uppvak alls – vilket förstås känns helt fantastiskt. Nu har hon gjort så i över två veckor, och det känns bestämt som att vi är på andra sidan gällande nätterna. Helt ljuvligt! Alla bakslag kommer från och med nu betraktas som faser – någon mer nattmat blir det inte!
Meja var glad att se mig igår, verkade inte fått några större men i form av ökad separationsångest (men jag väntar bestämt med MiniSats några dagar) och nu ammar vi som vanligt 3-4 gånger om dagen igen. Ordningen återställd gällande det mesta. Inatt har jag sovit hela 9 timmar utan avbrott, och det var välbehövligt! Vi håller agendan väldigt öppen den här veckan, jag och Meja – jag tänker promenader och kaffe i solen. Indiansommar alltså – inte något jag hoppats på men när väl varmgraderna, de upp emot 23 grader såhär i mitten på september, är här får jag väl försöka njuta trots höstlängtan.
