På ett sätt är dagarna i maj och början av juni så ljuvliga, för man ”har alla fina dagar framför sig”. Så sägs det ofta, och det åsyftas förstås vår svenska sommar. Den, som ofta upplevs alldeles för kort. Vid något tillfälle när detta diskuterades just då så råkade jag säga att jag höll med men samtidigt att den perioden inte alls är min bästa. Att jag på riktigt älskar hösten kanske allra mest. Min man blev nästan sur på mig när jag sa det, för så kan man ju inte tycka. Klart att hösten är härlig, men går upp mot sommaren gör den inte. Jaja, jag fattar – vi behöver sol och värme, vi behöver de långa ljusa nätterna, vi behöver ledighet och dagar då vi kan gå ut utan lager på lager på lager. Jag är med på det, och jag håller med.
Men ändå – hösten alltså. Dagarna när det blivit krispigt, men ändå så fräsch luft på samma gång. När dagar utan jacka blandas med årstidens första tända ljus. Morgnar då dimman dansar över sjöarna och världen börjar glimra. Jag älskar det, på riktigt! Jag tycker också att jag cirka överallt hör och läser om Äntligen september! Är det en äkta, innerlig känsla hos fler – eller är det vårt sätt att anpassa oss efter säsongerna, för att det i Sverige är ett nödvändigt ont för att inte kapitulera för vädrets makt över våra humör? Vad tror ni?
Vi har åkt till Småland, och jag såg de där dansande dimmorna utanför fönstren imorse men var för tacksam över chansen till sovmorgon hemma hos farföräldrarna så jag tog inte tillfället till morgonens allra krispigaste luft. Däremot tog jag, Meja och svägerskan en promenad på förmiddagen, och luften var just sådär ljuvlig. Småland har inte varit min favorit alltid, kanske för att jag för 15 år sedan när jag först började åka dit hade för mycket aktivitet i mitt inre för att kunna anamma lugnet, men numera är jag övertygad. Smålands skogar, små reflekterande sjöar och innerliga lugn har så mycket att ge. Soul coffee, är vad det är.
