Jag läste några helt ljuvliga inlägg nyss, från några bloggares helg i Särna – bloggarna Bucketlife, Dryden, Äntligen Vilse och Oh Darling sågs i Katarina/Bucketlifes ombyggda lada i Särna och bloggjobbade. Eller kanske fotade mest, som de grymma fotografer de är. Orden var lika vackra som bilderna, och hösten sitt vackraste jag.
Så jag satt där igen. Fick fjällängtan och njöt visserligen min version av höst (denna helg) – de många, kalla timmarna vid sidan av fotbollsplanerna i Älta och Lännersta – men en del av mig tänkte lite på att hösten är kort, och ska de mest glimrande stunderna njutas på vackraste ställe så är det nu. Nu-nu-nu. Sommaren är kort, säger man ju, men undrar om inte hösten är ännu kortare. Den som är den vackraste sorten, alltså, med de mest glimrande träden.
Autumn carries more gold in its pocket than old the other seasons.
Fast, sen insåg jag att hösten inte kräver att man tar sig till de mest långsträckta vidderna för att se den. Eller känna den. Det räcker att titta upp.
Idag gick jag mellan de två hus jag håller till i just nu på jobbet – min arbetsplats renoveras just nu, så under tiden sitter vi i ett annat hus och får gå mellan för möten – och helt plötsligt insåg jag att jag hade tio minuter över, en kaffe i handen och en värmande sol i ryggen. Så jag satte mig på en bänk och andades.
Där var den, hösten.
Autumn, the year´s last, loveliest smile.
Jag längtar visserligen fortfarande efter fjäll, men är det det jag tror mig behöva för att känna den är det inte konstigt om den upplevs alldeles för kort. Så, jag uppmanar alla att titta upp istället. Det kan räcka – väldigt bra till och med.
Autumn paints in colors summer has never seen.
