I oktober rapporterade jag om kala fläckar och långa tofsar.
Den långa tofsen hänger kvar, längre än någonsin. Den mäter nu imponerande 8,5 cm, och allra finast är den när den står rätt upp som antenn, vilket den allt som oftast gör (lite svårt att fånga på bild dock).
Den kala fläcken täcks nu helt av tunna stubb-fjun.
Om Stella kommer brås på sin far, med väldigt tjockt och mörkt hår eller sin mor med ljusare men väldigt tunnt hår – "fint" som man brukar säga (ett uttryck jag hatar!) återstår fortfarande att se. Än så länge påminner färgen mest om det svenska urtypiska som brukar beskrivas med hjälp av en känd gnagare… Hårstårnas tjocklek är ganska exakt som hennes mors, men det kan visserligen bero på att hon inte ens är halvåret gammal än, och fortfarande har det som i folkmun brukar kallas bebisfjun.
