Nu har jag liksom de allra allra flesta varit hemma i över ett år. Det känns på så många sätt. Och april närmar sig, sommarplaner ska sättas.
Mina flöden fylls av sommartankar. Jag vet inte om ”folk” gör det bästa av situationen när det pratas om Sverige och ställen man vill besöka, eller om det är ett äkta sug som kommit? Insikter i att det ju finns mycket att se, och mycket man själv inte sett. Oftast skrivs det så.
Jag känner inte så, och när sommaren nu närmar sig är det inte bara pepp jag känner. Helt sjukt är det att jag – en av de mest positiva människorna med konstant vilja och förmåga att vända små motgångar till något annat – inte lyckas hitta förmågan att tänka om, tänka positivt, tänka det bästa som går utifrån den situation som är. Livet från den ljusa sidan var länge jag. Är det nu, är det sista året som gjort det? Och, är det också en anledning i sig till mindre bloggande – utöver att färre upplevelser och mindre energi rent allmänt (kan hänga ihop) påverkat åt det hållet?
Jag vet inte. Men något är det.
Visst ser jag fram emot ljusa kvällar och i bästa fall varma, sköna sommardagar. Det finns ställen jag längtar till, absolut. Gräs mellan tårna hemma i Dalarna, sommarfjäll i Åre, sköna dagar på altanen hemma, grillkvällar med vänner, rosé i eftermiddagsljuset.
Men det är det vanliga. Mitt bästa, mina ställen där jag mår som bäst och njuter som mest.
Däremot längtar jag inte efter att uppleva särskilt mycket. Jag längtar inte efter någon okänd plats i Sverige, inte ett dugg har jag inspirerats till något ställe jag tidigare inte haft dragning till.
Sorgligt, väl..? Jag är ju inte sån. Vet inte vad det kommer ifrån.
En del av mig är avundsjuk på de som lyckats leta fram de känslorna. Läser om pepp för Österlen eller Öland, Höga kusten eller Trosa. Jag kände så, lite iallafall, jag gav det chansen sommaren 2020 men jag känner inte det inför sommaren 2021.
Jag vill känna äkta värme, sådan som gör att jag måste söka skugga – och som jag inte känner stress över att njuta av för att jag vet att den kommer att vara kvar imorgon, i övermorgon och dagen efter det. En miljö som är annan och som får mig att känna annat, en mix av språk som talas runt om mig, doften av ett annat land.
Knappt vill jag ha en bas, jag vill ha allt vi behöver i några väskor och landa här och där, dra vidare, känna frihet. Inte veta fullt hur allt fungerar men det löser sig och I’ve got this och möjligheterna är väl oändliga ändå?
Ja förlåt, hörrni. Det passar sig inte att inte kunna sprida pepp, strössla svemester-tips och ha anpassat sig så jefla bra till coronalivet och vad är problemet för nu är man väl tacksam för det som går utifrån all tid som gått med ännu värre?
Jag drömmer om en sommar med Mallorca eller Italien. Sannolikheten känns låg. Fick jag välja skulle min backup vara att ta bilen och dra söderut, korsa landgränser men hyfsat nära hem då för att vi måste, vi får väl se var vi hamnar. Det känns inte heller troligt.
Vad drömmer du om? Har du Sverigepepp?