Alltså Fejan. FB. Fäjsbooken. Ni vet, Facebook – kärt barn har många namn.
Jag har kommit till punkten där det faktiskt (och här får ingen ta det personligt för det är inte så utan bara en reflektion allmänt) stör mig när folk inte har det. Inte för att de valt att inte ha det rent allmänt, men för att jag själv de åren FB varit ”stort” ändrat mitt sätt att kommunicera. Det har blivit en självklarhet, och har så gått från att vara en fluga och ett sätt att få kontakt med gamla bekanta till ett helt nytt sätt att tänka kring nätverkande och kommunikation. Liksom sociala medier rent allmänt – det går inte att ducka för att det är något vi kommer leva med från och med nyss och för alltid.
Anledningen till att jag skriver om detta nu är att vi just nu mailbombar kring vår New York-resa och agendan där. Restauranger och upplevelser ska bokas, vi enas lite kring vem som vill göra vad så att vi alla har en plan och något mer konkret att längta efter. Jag älskar varje mail ska sägas. Men jag blir också rätt less. För i min mailbox finns miljarder mail på samma lika men olika tema och det är omöjligt att hitta det man söker. Hade vi istället haft ett (låst) evenemang på Facebook hade man lätt kunnat skriva funderingar där och få svar i samma tråd. Bara se det man berörs av. Dela länkar. Och allra viktigast – ha all information kvar på en enda sida den dagen vi åker och man behöver kolla något. Förstå vilken stor skillnad i kommunikation!
Men alla 15 har inte FB så det vore ju inte så lämpligt.
I ett annat gäng delar vi korta funderingar kring vad som händer i en FB-grupp. Bestämmer spontant allt från lekparkslek till fikadejter. Sen kan man prata med någon som inte har det, och då känns det nästan som att man gått bakom deras rygg. Vilket inte är fallet, utan för min del har jag bara blivit så van att ha en del av min agenda på Facebook.
För min del blir det också många små korta meddelanden till folk, det går snabbt och lätt. Jag har fått upp kontakten med gamla borttappade vänner igen. Inte för att för den delen ha något stort behov av att vara ”kompis” med gamla klasskompisar som jag inte har något intresse i nuförtiden. Det är inte det FB handlar om för mig. I en övrigt stressad tillvaro är det inte heller fel att visa att man bryr sig i vad andra har för sig, gillar något de gör eller ler åt en bid och kommenterar. Jag gillar det.
Ja, jag gillar FB helt enkelt. Men nu ska jag ta och mailbomba mina vänner om NY lite igen. Även om jag känner mig dryg och på sätt och vis inte vill. Jag jobbar inte så längre (privat). Well well…. 🙂