Jag vet inte riktigt vad som hänt med Stella, och exakt när, men sedan ett par veckor är hon precis hur mammig som helst. Hon som alltid varit precis hur social som helst, mot allt och alla, blir numera rejält gnällig när jag lämnar rummet (och hon vet att jag är i "närheten" men inte är med henne – att lämna bort henne och åka iväg går helt okej fortfarande). Visst är det kul att vara något av etta för en period, men samtidigt är det rätt jobbigt. Och jag gillade ju att ha den där genomcharmiga bebisen som alltid flinade och flirtade med kända såväl som okända, och var glad precis hela tiden. Den här mammigare och lite mer… krävande… bebisen är såklart också finare än finast, men, ja, krävande är ordet. Och lite gnälligare blir det bestämt.
Fast jag hoppas att det bara är en fas. Bara den inte är lika lång som hennes första fas var – den nöjda och glada. För den varade ju i ett helt år den! 🙂