En sak jag inte förstår, är hur mammor som får ta 100% av alla nattvak orkar. Hur de förväntas klara av att ta hand om sina barn om dagarna. (Och hur de gör det. Gör de det?) Papporna klarar ju (i dessa fall, och enligt vad ’många’ säger) inte av sina jobb om de missar sömn. Om de missar så mycket som en kvart, som väl är vad det tar vissa gånger att gå upp och smeka sina barn till trygghet, till att somna om.
Själv har jag alltid när H ska jobba inställningen att jag ska gå upp. Och det gör jag till stor del också. Självklart, eftersom han ska jobba, och jag ändå har chansen att ta igen sömn under dagen om jag verkligen behöver… Men blir det för mycket, eller jag har sovit enormt dåligt senaste nätterna eller så, eller av någon annan anledning bara inte orkar, då är det givet att H går upp istället. På helgerna delar vi. Vi sysslar inte med millimeterrättvisa. Här existerar ingen "varannan-natt"-logik. Men vi ställer upp för varandra. Med förnuft och känsla. Och jag är övertygad om att det i slutändan blir precis hur rättvist som helst.
Jag har tipsat om Sanna Lundell tidigare, och när jag läser detta så måste jag göra det igen. "Kräv din sömn, kvinna. Din lyckosömn. Din mammasömn." Så avslutar hon det här inlägget. Och oj, vad jag håller med.