Alla som bloggar vet ju att antalet sidvisningar man har på sin blogg vida överskrider antalet kommentarer. Jag vet inte hur många unika träffar jag har om dagen (för på wordpress visas sidvisningar), men tror att jag har ett par hundra läsare ungefär. Ett 10-15-tal är regelbundna kommenterare (tack, uppskattar varenda en av dem!).
Ibland blir det verkligt det där med att många man inte känner läser. Som när en vän säger ”min kompis XX läser din blogg”. Någon jag typ aldrig träffat, någon som bor i en helt annan del av landet, någon som bara fastnat här. Det är ändå roligt, tycker jag. Alla är så välkomna, annars skulle jag inte skriva en öppen blogg.
Sen är det inget självändamål. Jag gör ingenting – NADA – för att marknadsföra min blogg. Kommenterar aldrig andra i det syftet, är inte noga med vad som blir googlingsbart för att få många träffar, är inte jättenoga med att göra snygga inlägg. Min huvudsak med bloggen är att göra det för mig själv. Det är min terapi. Mitt sätt att ännu mer leva i nuet, fokusera på det som är bra och viktigt i livet, och ett sätt att tänka igenom mina tankar en extra gång för att bli ännu mer sann mot mig själv. I stort och smått.
Själv läser jag inte jättemånga bloggar, men de jag gillar mest är ändå de ”mindre” bloggarna, som är personliga i sin blogg. Som delar med sig av bilder och historier från sin vardag. Det är det jag fastnar mest för. De flesta är såklart småbarnsmammor… Jag vet inte varför det blir så, men det är väl såklart att det får mig att fundera ytterligare över min tillvaro, och vad jag tycker att är rätt och fel. Eller inte rätt och fel egentligen, utan snarare får mig att reflektera över hur jag vill vara som förälder. Det öppnar mina ögon, gång på gång. Och det personliga fängslar. Starka åsikter inspirerar.
En blogg jag läser som inte är en småbarnsförälder, men som jag ändå fastnat för, skrivs av en tjej i dryga 30-årsåldern. Som är singel, och lever stockholmslivet. Lite lagom sådär. Stureplansfascination göre sig icke besvär, det är inte min grej – utan snarare njuter livet sådär lagom med sina vänner, på jobbet, på fritiden, och främst på Söder. På hennes blogg har jag aldrig kommenterat. Jag känner mig på något vis så himla… smygande… där. Som att jag inte har något där att göra, för jag lever ju hyfsat annorlunda. Även om jag såklart känner igen mig i den där tjejen, i det som inte handlar om exakt livssituation iallafall.
Näe, det känns som att jag tjuvkikar på något som inte jag har med att göra. Därför kommenterar jag inte, varför skulle hon vilja ha en kommentar av den här trötta morsan, liksom?
Som att jag skäms lite över att jag faktiskt läser hennes blogg. Fast det gör jag ju. Läserden alltså.
Hon underhåller mig genom att skriva den, så visst förtjänar hon nog att bli glad över en kommentar över hur härlig jag tycker hon verkar vara, och hur bra och rörande hon skriver.
Så. Nu ska jag läsa något hos henne och säga något. Hoppas jag inspirerat dig till att göra detsamma. Och oavsett vilket – så är du välkommen här. Hoppas du vet det!