(och då menar jag såklart Maxens)…
…kommer också lite mer gnäll. Vilket såklart har en orsak som är av det mer positiva slaget, nämligen en tydligare egen vilja. Numera sitter Max inte still i knät utan han ska ha tag i allt och inget, och han blir arg värre när han inte får det. En glad prick är han fortfarande (om än lite sänkt och känslig av sin förkylning) men nu säger han till mer när det inte blir helt som han vill.
Well well.
Fram tills nu har det lite känts som att ”ett barn inget barn”, dvs när man har bara Max är det så lugnt så lugnt. Hur enkelt som helst. Så kan jag nästan sammanfatta första halvåret som mammaledig. Manana manana.
Nu upplever jag det inte så längre. Ett barn är verkligen ett barn och inte noll. 🙂 Det är ju mer än bara att han slingrar iväg dit han vill som gör det. Som att han äter mer riktig mat. Det ska kommas ihåg, matas, torkas kladd (ett otal gånger per matomgång), torkas golv, tas reda på kök inte bara två gånger om dagen utan fjorton. Osv.
Han blir heller inte enbart tacksam när han läggs ner för att vila, utan kan också bli lite smått förbannad.
När Max kom hade vi (jag och H alltså) slutet av förra föräldraledigheten i åtanke. Dvs, man visste att det kunde varit tokintensivt på dagen och att man fick prioritera vad man plockade och inte – vilket i sin tur påverkade hur det såg ut hemma när den andra kom hem. Eller om man inte gjorde det alls och vilade mer istället. Sen kom Max och var världens lugnaste barn… så det har inte varit något problem, jag har hunnit både barn och hem.
Nu när jag är tillbaks i föräldraledighet med honom själv efter semestern påminner tillvaron mer om den på slutet med Stella. Den mer intensiva, som går tuffare åt hemmet helt enkelt. Och mig. Så jag tror att jag och H måste ställa om igen till den insikt vi hade efter att vi båda varit hemma med Stella…
Idag har vi dock, som nästan alltid, haft en fin dag. Kyrkis följt av en lång tur på stan för att köpa födelsedagspresent åt H. Hem för att vila men inte har Max vilat inte. Nejnej. Så inte jag heller med andra ord. Lite risgrynsgröt har jag fått i mig till lunch iallafall, man får vara nöjd med det lilla. 😉