Jag följer inte Olgas blogg, men jag följer henne på Facebook. Det dyker upp mycket klokheter från ”mamma fitness” i mitt flöde. Idag träffade hennes statusuppdatering mig rakt i hjärtat.
Olga öste ur sig kritik kring hur det blivit hets hos nyblivna mammor – eller ja, det finns väl i samhället generellt men hon fokuserar just på mammorna så det var så hon uttryckte det. Innan man knappt fött sitt barn eller väldigt snart därpå så anmäler man sig till lopp. Pratar om att gå in 100% för sin hälsa.
Jag har varit där på ett sätt. Vid Stella var jag tillräckligt vältränad för att springa Tjejmilen när hon var 6 veckor, men det var såklart inte sunt någonstans. Däremot var jag faktiskt inte driven av någon kropphets utan mer ”äh, jag är anmäld, jag går väl runt” vilket blev lite mer på plats bara av tävlingsdjävulen. Efter Max var jag däremot sugen på att kunna träna riktigt och gå ner kilona, ta ägandeskap över min kropp. Så sugen så jag tänkte att jag var tillbaka kroppsligt efter bara fem veckor och åkte på ett första SatsBaby-pass. En vecka (!) senare trodde jag mig vara tillräckligt återställd för att köra ett Shape-pass. Jag gick hem med tårarna rinnande för att jag trodde att livmodern skulle trilla ut. Att jag tvingat fram ett framfall. Jag klarade mig (konstaterade jag efter ganska många, oroliga veckor)… men tänk alla som inte gör det.
Samtidigt, tillbaka till vad som är ”normalt” är ingen konstig önskan – dit och ännu lite längre längtar man efter 9 månaders graviditet. Men överallt läser jag om mammor som siktar mot att ”komma i mitt livs form”. Och sedan är det en otrolig massa insatser för att komma dit.
Jag har alltid undrat varför då? Varför sitt livs form när man har ett – eller flera – små barn? När man haft hela livet på sig innan? När man ska försöka få ihop livet med barn, man, jobb (efter ett tag), vänner, familj – allt som tar plats. Allt det där som formar livet. Jag kan på inget sätt förstå hur det där med ens livs form får plats då. Aldrig skulle jag lägga så mycket energi på det den här tiden i livet. Jag vill vara vältränad och stark. Jag vill se okej ut och jag vill inte lida av post-graviditet-kilon/smärtor. Men jag vill också ha tid för mina barn, jag vill äta mat med dem och gå och mys-fika med dem, jag vill orka med och prioritera att vara med min man och när jag jobbar vill jag ha ett så avslappnat förhållande till mat så att jag kan äta lunch med mina kollegor, ta en latte ihop ibland.
Jag vill ha balans i livet.
Att då komma i mitt livs form passar verkligen inte in. Det kommer rätt långt ner på skalan. Så jag har länge gått och tänkt på det där med uttalanden och hets kring att komma i sitt livs form i dessa skeden av livet. För vems skull? Och jag är helt på Olgas linje.
Chilla, mammor. Ni hinner. Och hinner ni inte så är det okej. För ni är grymma som ni är iallafall.