Nu sitter jag här på fräscha caféet Cojean med en skål gröt och en stor kopp latte framför mig, gör mig redo att avsluta den här London-vistelsen och åka hem igen strax efter lunch – men framför allt så tänker jag tillbaka lite på gårdagen. Det blev verkligen en grym dag, och jag kan inte låta bli att tänka på dagens innehåll som lite symboliskt också. För, när man passerar ett jämt – och kanske lite skräckinjagande? – årsdagsfirande, så kommer lätt lite reflekterande på köpet.
I en annan stad
Det kändes helt ljuvligt att vakna upp till min 40-årsdag i en världsmetropol. Min kärlek till att resa och att vara på andra platser är så himla stor, och får mig att känna mig lite extra levande. Samtidigt har jag förmågan att se det stora i det lilla, och det är viktigt för mig – så hade jag varit hemma hade jag nog också tänkt att jag befann mig på helt rätt ställe. Men, den där känslan av det stora, vackra och häftiga, och att känna mig väldigt närvarande och levande, den kommer extra starkt på andra platser av automatik.
Med träning
Efter frukosten med acaismoothie och stor latte (alltid stor latte) gick jag tillbaka till hotellet och tränade. Det finns få saker som jag hellre gör med ledig tid, och det är något jag unnar mig. När jag lyckas få träna utan stress? Ännu bättre. Symboliken inför kommande år är att jag måste ta hand om mig själv. En stark och funktionell kropp är en förutsättning för att jag ska kunna leva mitt liv som jag vill. Så länge jag har makten att bestämma över min kropps fysiska välmående, så kommer jag att göra det. Man skulle kunna tänka sig att en möjlig 40-årskris och 3 graviditeter bakom mig mellan 31 och 38 skulle göra att jag skulle vilja sikta mot en bästa version av mig själv – mitt starkaste och mest vältränade jag – men det intresserar mig inte. Den nivån skulle gå ut över allt annat, och för mig är allt annat – också – så viktigt. Jag tränar för livet, och för att dess mest aktiva dagar aldrig ska begränsas av min fysiska form – utan att den ska vara en möjliggörare för dem.
På afternoon tea i sällskap av mig själv
Att själv kliva in på ett anrikt gammalt Londonhotell och utan tveksamheter gå fram till bordet i hörnet dukat för en person, är kanske det ultimata ”jag klarar mig själv och kan gå ut och äta själv”-testet – och då kan jag säga att det är ett test jag klarade. Jag styr över mitt liv, och ska andra tycka om mitt sällskap måste jag också tycka om att vara med mig själv. Jag gav mig själv en fantastisk afternoon tea-upplevelse igår (och jag kan inte nog berätta om hur gott och härligt det var – men jag får göra det i eget inlägg känner jag), och det var verkligen njutning rakt igenom. Det är en ynnest att kunna njuta så av mat, utan dåligt samvete – och det har inte alltid varit så, så jag vet att uppskatta det. Livet är för kort för att mat ska vara ångestladdat. Den förtjänar att vara njutning, och utsvävningar ska man kunna ge sig då och då.
Sedan hade jag förstås helst haft sällskap, så är det förstås. Min man, någon vän – eller barnen. Men, apropå barnen så kan det kännas lite konstigt att inte fira med dem, men det är ett faktum att de är för små. Vi firade ihop i söndags, och det var en härlig familjetillställning… där ett barn (mellan) inte kom till bords förrän efter gråt och skrik på grund av att han hellre ville spela hockeyspel, ett barn (minsta) stod i sin barnstol och kastade pasta och ett (största) visserligen tyckte det hela var väldigt mysigt men inte orkade byta om eller borsta håret och åt snabbt för att sedan kila till iPad och liksom – ja. Var sak har sin tid. Vid nästa decennium räknar jag med att de är med mig och uppskattar både tiden ihop och det vi gör!
Med en varm jacuzzi på spa
Att jag sjönk ner i en jacuzzi i hotellets spa efter långpromenaden genom Kensington Garden, Hyde park och vidare genom Londons gator står för återhämningen och balansen. Bara varandet. Det är viktigt, för det mesta snurrar snabbt. Fast… jag stressade dit för att hinna, och hann bada i kanske 20 minuter. Lite som att stressa sönder sig och springa till ett yogapass. Story of my life…
Men det där med att ta det lite lugnare kanske kommer automatiskt när jag blir äldre?Njutandes champagne och middag på Sushi samba med min man
Mat är livet, har jag sagt det förr? Jag är en foodie för jag älskar mat, och är så lycklig när jag får njuta av riktigt bra sådan. Vi avslutade kvällen med champagne på Duck & Waffle på våning 40 med utsikt över vad som kändes som hela London – så stort det är! – och gick sedan två trappor ner till hypade Sushi samba där vi njöt smårätter med allt från kobe-sliders till tryffeldressad räktempura och sushi och sashimi i massor, tills det var dags att knalla hem och avsluta dagen. Jag och min man – som jag är så lycklig över varje dag, och är så glad att ha vid min sida. Världens bästa team, världens grymmaste födelsedag.
Duck & Waffle
Så ja – så var min dag, och jag tycker att varje del av den var en fin symbol för livet, som jag vill ha det idag och framåt. Nu känner jag mig totalt färdigfirad, och ska packa ihop mig och strosa genom Londons gator bort mot Paddington, för vidare avfärd mot flygplatsen och hemresa strax efter lunch. Att åka och möta upp Henke när han jobbar i London är något vi pratat om sedan han först började åka över regelbundet runt 2011, och nu har vi äntligen fått till det. Jag hoppas att det inte var sista gången – för det här gör jag gärna om (om än inte fullt lika lyxigt som dagen ovan berättar om, haha).