Det var inte länge sedan man utan problem kunde ha allt i närheten av Stella. Visserligen försökte hon sträcka sig efter dom, och hon har även behärskat att greppa i flera månader, men det gick rätt sakta, verkligen "vobblande" typ. Men nu går det hur snabbt som helst för henne att sträcka ut handen för att nå vattenglaset, kaffekoppen eller vad det nu kan vara. Man får verkligen vara med, och jag tycker själv att jag verkar ha utvecklat den där synen i sidled från ögonvrån och blixtreaktionen. Än har inga missöden hänt iallafall, även om det varit nära – men säkrast är nog att jag lägger till en fet "peppar peppar" på det uttalandet. 😉
