Stella har varit en hyfsat säker sovare länge. Vi är lite flängiga av oss, jag och H, och ger oss utan att tveka iväg på middagar osv där Stella får somna i vagnen, eller åker och hälsar på vänner med övernattning. Det går oftast bra, fast sätter sina spår i form av att hon någon natt efter kan gråta lite i sömnen. Kanske känna sig något otrygg. Jag tror dock inte att hon lider utav det, för några händer på hennes kropp och lite ramsa så hittar hon oftast sömnen och tryggheten igen relativt snabbt.
På semestern blev det två nätter på varje ställe ungefär, under en period av tre veckor. Det var aldrig något problem, men fram emot slutet grät hon lite i sömnen varje natt, och fick flytta över och sova nära oss. Något som också funkade, och var mysigt. När hon vaknade till vid tidig morgon – runt 6 – hade hon dock svårt att somna om.
Givetvis påverkades hon av att somna på nytt ställe var och varannan natt, men jag är övertygad om att det inte satte några spår i det långa loppet.
Nu har vi varit hemma i snart en vecka, och Stella har hittat tillbaka till sin suveränt fina sömn igen. Hon somnar före halv 8 varje kväll. Vaknar glatt runt 7, och får sin välling i sängen. Någon gång har hon somnat om till 8. Någon gång har morgonen startat halv 7. Men vi får hela nätter, och jag är så glad och tacksam för det.
Nu hoppas jag bara att detta håller i sig. Och med detta inlägg vill jag bara göra en liten påminnelse till mig själv om att uppskatta den utvilade känslan, och att vid ett eventuellt nästa barn även då ta kämpandet att tidigt lära detta barn att sova. Det är guld värt.