När någon vinkar så går de. Det vet Stella, helt klart. Det gäller henne själv också, hon kan också vinka och försvinna. I några sekunder iallafall. Hon kommer in i vardagsrummet, fångar vår uppmärksamhet, vinkar och drar. Hejdå, säger vi. Så går hon ut i hallen, stannar upp i 2-3 sekunder och sedan kommer hon tillbaks och vinkar åt oss igen. Detta kan upprepa sig ett tiotal gånger…
Ibland när någon kommer hem till oss vinkar hon åt dem på en gång. Jag tror att hon ibland faktiskt helt enkelt tycker att de lika gärna kan åka igen på en gång… haha.
När jag börjar packa min väska på morgonen börjar hon vinka, och slutar inte förrän jag står i hissen och dörrarna går igen.
Men allra allra sötast, det är när hon ska sova. Då vinkar hon till allt och alla. Hon vet liksom att hon inte kommer att se lampan/toaletten/bordet/tv-n/legolådan/… förrän imorgon bitti, så alla ska det vinkas till. Redan när man börjar nämna ordet ”pyjamas” börjar det vinkas. Sötis. 🙂