Jag har äntligen fått tummen ur och börjat göra fotoboken om Stellas första halvår.
Med anledning av detta slog det mig att det vore lite kul att göra en tillbakablick här på bloggen. Varken graviditet eller förlossning har nämnts i den tidigare. Lite personligt och utelämnande… Men äh. Jag bjuder på det. Jag är mest ledsen att jag inte bloggade på den tiden, även om jag har lite dagboksfunderingar nedprintade för mig själv.
Jag tar det i omgångar. Först – En liten summering + Första delen av graviditeten.
Jag gick igenom hela graviditeten helt utan krämpor. Sånt flyt jag hade! Inte en tillstymmelse till illamående, inte ont någonstans. Inget sug efter något särskilt. Vad sjutton gjorde jag för att förtjäna en sådan guldgraviditet? Jag tränade in i det sista. Gravidyoga blandades med långa, snabba promenader. Jag tränade vanliga pass på SATS till v.19 (då vi lämnade Stockholm för bröllop och resor), joggade fram tom v. 22 ungefär och gick en 8-kilometerspromenad så sent som dagen före Stella kom. Givetvis var det en inställning också – även om den möjliggjordes av att jag mådde så bra – att jag ville köra på in i det sista. Att jag nog skulle bli svagare om jag kände efter, och jag ville vara stark och behålla såväl muskler som kondition. Med facit i hand tror jag också att det var väldigt bra för såväl förlossning som återhämtning.
v.6-8
Från att från början mest ha tyckt att det var overkligt att vi väntade barn, så började jag vid den här tiden inse faktum. Från att i början ha haft dagar då jag kunde tänka ”hur sjutton ska det här bli” så kunde jag vid den här tidpunkten inte tänka något annat än att allt var helt rätt. Måtte klimpen vara frisk och stanna där inne! Molvärk och något ömmande bröst var det enda som alls tydde på att mitt tillstånd var annorlunda. Och möjligen avsmaken för kaffe och öl (drack alkoholfri sådan i början när graviditeten mörkades).
Det fick bli ett tidigt UL för att få bekräftat att något verkligen fanns där… och det gjorde det, en liten böna såg vi och fascinerades.
v.10-11
Inskrivning hos barnmorskan Rita på Eken. En helt fantastisk sådan! Alla värden var toppen, och allt blev att kännas mer verkligt. Jag upplevde det dock enormt konstigt – Hon pratade ju med oss som att vi skulle bli föräldrar!
Det kunde jag fortfarande inte tro, så det fick bli ett tidigt UL till för att bekräfta. 🙂 Där kunde vi konstatera en liten bebis med två armar och två ben och tickande hjärta. Kände oss därmed mogna att under julen sprida lite goda nyheter.
Nyheterna togs emot med största glädje, och jag tyckte vårt barn kändes mer verkligt för vår omgivning än för mig. Jag tvivlade fortfarande på att det verkligen var något.
v.13
Började tycka att magen kändes svälld, framför allt på kvällen, men i övrigt var vikten stabil. Kände mig hungrigare än vanligt, men upplevde förbränningen som ovanligt hög. Kanske fungerande för första gången i mitt liv? Blev officiell på jobbet, både mitt bolag (även om jag berättat för min chef redan i v.5, pga New York-planerna) och hos kund.
v.14-19
Särskilt mycket hände inte på magfronten, även om jag såklart märkte av en mage som började växa. Framför allt om kvällarna kändes den svälld. Bröllopsplanerna var inne på upploppet, vi flyttade ur vår lägenhet som skulle hyras ut under våren och bodde hos H’s syster. Jag tränade, mådde bra, och levde allmänt som vanligt – förutom kaotiska omständigheter med jobb, bröllopsförberedelser och boendesituation. Bröllopsklänningen var 2-delad, och in i det sista hade jag planer på att sy ut kjolen, men några dagar innan bröllopet kunde jag konstatera att det inte behövdes (även om den inte satt helt som den gjorde då jag köpte den).
I vecka 18 började jag känna sparkar, och veckan därpå kändes de även utanpå, och H kunde känna de små sprattlen. Några dagar före bröllopet – i v.19 gjorde vi stora ultraljudet. Allt såg bra ut. Vi frågade vad de var, men BM såg inget. Vi trodde tjej… pga detta (inget låg ju liksom för och skymde sikten?) men även för magkänslan.
