Stilla lunk och frukostolycka

Dagarna går i sakta mak. Det är underbart. När nu H’s föräldrar också kommit så har vi minst sagt möjlighet att lämna Stella och göra saker på egen hand. Eller bara sova i en solstol i en timme eller två… Visst utnyttjar vi det och är ruggigt glada för möjligheten, fast samtidigt är ju semester med sitt barn lyxigt värre när man egentligen skulle jobba. Vi hänger, myser, njuter av semester och härligt umgänge. Älskar Thailand!

Sen undrar jag lite hur de gör vars barn sitter stilla och äter frukost (eller lunch, eller middag). Det finns inte i vår värld nämligen. Stella vill ner och leka. Väl på golvet gör hon egna utflykter, helt obrydd i om vi ser henne eller inte. Springer runt, leker, lattjar med folk (om än lite skeptisk till thailändarna mellan varven).

Igår morse under sin dagliga utflykt under frukosten hörde vi ett skrik, och hittade Stella på golvet en bit bort. Hon hade snubblat och var mäkta ledsen. Lite förvånad blev jag då jag bara såg lite skrap på knät, vilket vanligtvis knappt brukar ge tårar. Tills jag såg hennes tinning… Hon måste ha slagit i kanten på rampen upp till halvvåningen upp, för i tinningen fanns ett 5*1 cm långt blåmärke som var som blodsprängt i mitten. En rejäl smäll med andra ord! Stackars, stackars liten.
Efter lite gråt var hon dock på benen igen och sprang vidare mot nya äventyr.

Följ mig!