Shit vad Stella blivit mammig. Nog för att hon alltid varit det, men det är värre än någonsin. Vad sjutton beror det på? Ger jag för mycket? För lite? För oförutsägbart? Eller är vissa barn bara såhär? Hennes separationsångest är enorm, mor- och farföräldrar får locka och övertala för att få henne med sig. Ofta är gråt inblandad. I massor. Inte roligt för någon! Framför allt inte en sån här resa när mor- och farföräldrar verkligen har möjlighet att umgås med henne, och vi verkligen möjlighet att ta en timme eller så på egen hand mellan varven.
Jag fattar inte, alltså. Teorier har jag många, och jag försöker vara på ett sätt jag tror är bra. Säger synligt Hejdå utan att vara för dramatisk, säger Hej när jag är tillbaka och poängterar att jag alltid kommer tillbaka. Ger närhet och uppmärksamhet när hon vill ha, men sätter konsekventa gränser. Nojjar inte, överdriver inte rädslor eller hennes behov av mig, ger villkorslös kärlek.
Svårt det där.
När det är som värst, sent på kvällarna innan sovning, så vill hon sitta i mitt knä och mitt knä enbart. Hon gosar in sig i min hud på bröstet så det inte finns något utrymme kvar. Andas mot mig. ”Hon vill krypa UNDER ditt skinn”, säger min bror fascinerat.
Några teorier kring mammiga barn?
I detta nu är hon inne och leker med Arvid. Hon börjar göra liknande mot honom också.
Kanske är det bara helt enkelt kärlek. 😉
Fast mest troligt är väl en fas och en fix idé, som kommer försvinna med tiden. Jag hoppas då verkligen det! …Men är samtidigt rätt nöjd att H får ta dagisinskolningen, är nog verkligen bäst det…