Just innan vi drog till Thailand hände något konstigt med Stellas sovning. Hon började totalvägra att somna själv i sin säng. Mycket konstigt, då hon gjort detta varje dag sedan hon var 5-6 månader. Det blev inte heller bättre av att vi satt bredvid, utan hon skrek som av skräck om vi lade ner henne i sängen.
I Thailand har Stella somnat i vagnen nästan varje dag. 2-3 dagar har hon somnat mellan oss, vilket var när hon var sjuk. Hon har flyttats över till spjälsäng och sovit där på nätterna, och ganska ofta sovit mellan oss. En natt sov hon hos farmor och farfar och somnade då själv (!) på en madrass på golvet (!).
Igår kväll ville hon inte somna i sin säng, och jag la mig med henne i vår säng så hon fick somna där. Det var mycket nytt, mycket upp och ner med tider och resor och annat, och hon verkade behöva tryggheten. Bredvid oss somnar hon numera på ett par minuter. Bra och dåligt. Vi vill inte att det ska behövas för att hon ska kunna somna. (Dock ej att blandas ihop med att ge henne den tiden, nattar gör vi gärna, sitter bredvid gör vi om det behövs – men jag tror inte på att somna med oss liggandes bredvid henne)
Idag totalvägrade hon sin säng igen. Däremot somnade hon själv (!) i våran säng (!).
Jaha ja. Slutsatser om detta? Hyfsat irriterande är det, och jag vet inte hur vi ska få rätsida på det. Inte sjutton lägger vi ett skräckslaget barn själv i en säng. Somna-själv-övertygelser till trots – någon förälder som tror på skrik har jag aldrig varit. Men varför totalvägrar hon helt plötsligt? Är hon rädd för något? Sin säng, sitt rum?
Vi tänker att vi kanske ska testa med madrass på hennes rum, för att köpa ny säng om det hjälper. Egentligen är hon lite liten för vanlig säng känner jag dock… Jag vet inte jag. Samsovning har vi iallafall inte tänkt fortsätta med, och att somna själv tycker jag att ett barn ska kunna göra. Vi vet ju, vi har ju jobbat för det och nått dit förut.
Så, nu är alla med teorier välkomna att kommentera friskt. 🙂