Imorse satte jag nytt tidighetsrekord på jobbet. Jag gick hemifrån 10 över 7 och var på jobbet halv 8. Fin restid förresten – när det är helt optimerat så tar det bara 20 minuter dörr till dörr. Helt otroligt. Fast mer vanligt och realistiskt är en halvtimme, vilket jag också är nöjd med efter mina många år i Kista där jag fick vara riktigt nöjd de dagar då jag landade på 45 minuter enkel väg.
Fast nu har jag ju insett att det inte räcker, utan jag måste nog se till att landa på jobbet senast 07.15 de dagar jag ska hämta. Hualigen. Tufft för en morgontrött människa som mig. Som också verkligen verkligen uppskattar att hinna träffa min dotter innan jag går till jobbet, om så bara som imorse hinna lyfta upp henne från sin säng och hinna gosa lite när hon just vaknat. Sjusovaren.
Iallafall så är det en ny verklighet det där med dagistiderna. Vi vill ju såklart att Stella ska få gå så få timmar som möjligt. Eftersom vi båda arbetar heltid, och kommer att fortsätta med det, så är det utnyttjande av flextid och lite planering som gäller. Inte så svårt egentligen. Imorse lämnade H vid 8.15, vilket kommer bli den vanliga tiden. Då vill vi hämta senast 16.30. För mig innebär det att gå några minuter före 16. Med andra ord får det bli en lunch på max en halvtimme (matlåda förespråkas, och intas gärna framför datorn).
Vilket pusslande!
Och 16, det är ju mitt på eftermiddagen? Helt otroligt vilken omställning. Innan jag fick barn var jag glad de dagar jag kom hem före 6, halv 7. Då hade man ju en hel kväll kvar hemma. Ofta lät jag halvtimmarna flyga iväg på jobbet, utan att ens tänka efter. Alltid fanns det ju någon leverans som kunde öka i kvalitet någon procentdecimal (=överarbetat-fällan). 😉
Visserligen så brukar mitt jobb vanligtvis innebära möjlighet att göra vissa arbetsuppgifter utanför arbetstid, t.ex skriva någon rapport på kvällen eller så. Eller att jobba igen ett par timmar en kväll i veckan då det passar, och på så viss täcka upp för lite tidigare dagar några dagar i veckan. Det bygger ju dock på visst inarbetat förtroendekapital – att man visat att man jobbar minst den tid man ska, gärna lite till, och att man levererar det man ska på tid och budget. Som konsult kan detta kännas aningen tufft, när man är på en ny kund och ännu inte varken byggt upp det där kapitalet i varken förtroende eller tid. Smått frustrerande.
Fast å andra sidan. Jag vet ju att den som gör det allra jobbigast för mig är ingen annan än jag själv. Det finns en anledning att jag resonerar som jag gör kring både min egen sjukdom som undvikande av vab-ande in i absurdum. Ett evigt krav på mig själv att leverera absolut toppmax, vad jag än ger mig in på. Det är inte alltid sunt eller positivt. Mina krav på mig själv är betydligt högre än någon annans dito. Förmodligen reagerar ingen nämnvärt, utan det är snarare mer en tröskel jag måste komma över. Även om jag upplever den skyhög.
Det är en tuff insikt att förstå att föräldraskapet kommer att påverka förmågan att lägga ned själ och hjärta i ett arbete jag vanligtvis älskar. Samtidigt är jag helt övertygad om att man jobbar snäppet effektivare under dagarna just för att man har en tid att passa. Sitt livs viktigaste person att prioritera. Så på det stora hela är det såklart positivt, och jag är övertygad om att jag kommer att leverera samma ändå, och lyckas få ihop det här med att kombinera arbete och familjeliv.
Jag måste bara landa lite.