Den behärskar hon mer och mer, vår lilla tjej. Det är minst sagt en fascinerande resa.
Sötast just nu är hennes nya sätt att säga ”näj” (=nej), vilket hon nu gör med väldigt bra uttal och mycket barnsligt gulligt och lillgammalt på samma gång, och framför allt medvetet.
När hon anser blöjan vara för full (och på denna punkt är hon rätt bestämd, minsta lilla kiss, så…) så säger hon ”bija” (=blöja) och vill bli bytt på. ”Bitta” (=byta). Om hon bajsar så kommer hon och säger ”baj” (=bajs).
”Acka” (=jacka, overall), ”ätta” (=hjärta), ”appa” (=apa), ”itta” (=sitta) – det pekas noga på vart alla ska sitta, och som idag så kan jag inte sitta någon annanstans än bredvid henne i soffan verkar det som. ”ita!” (=rita) hör vi kanske 200 gånger om dagen, för detta är favoritsysselsättningen. ”Mamma!” ”ita acka!”, (=rita anka) är en konstant uppmaning.
Men nej… det går inte att rabbla Stellas ord för de är så många och nya kommer dagligen.
Hon är ganska restriktiv med vad hon härmar och inte, och varför vet jag inte. Vissa ord är ju verkligen enkla, och t.ex borde hon ju säga mormor efter helgen, men istället väljer hon att lära sig säga Stina efter bebisen hon träffat en gång (”njina”) – vilket ju är ett ord som är aningen tuffare…
Häftigt är det iallafall, och det dröjer nog inte tills man kan kommunicera mer och mer med henne.