Vi är duktiga på att ta med Stella överallt. Hon hänger med. Vi anpassar såklart efter henne, men gör heller inte saker jobbigare eller svårare än de behöver vara. Så min tanke kring det här med New York var att hon skulle kunna hänga på. Vi har kompisar där som har nanny åt sina barn, vilka vi skulle kunna hyra in ett par kvällar om vi ville käka på tu man hand. Dagarna skulle kunna anpassas efter henne. Mycket Central Park-häng. En del shopping-stunder i vagnen klarar hon ju. Kanske någon halvdag med nanny. Promenader med henne i vagn. Lunchhäng medans hon sover. Middag på någon uteservering när hon sover i vagnen på kvällen. De stora hindren såg jag som taxiresor (bilstol? galna chaufförer!) och tunnelbaneresor (svårt att komma in med vagn) men lösningen på det skulle vara promenader dagtid (Manhattan är ju ändå inte SÅ stort), liten ihopfällbar sulky för t-banans skull (så kan hon själv gå igenom spärrarna osv) och nanny de kvällar vi äter i områden som ej är på promenadavstånd.
Men nu har det slagit mig, att det faktiskt är en väldigt lång flygresa, 8-9 timmar… Visserligen nattetid hem, men ändå. Och så är det ju faktiskt tidsomställning också, 6 timmar närmare bestämt. Att dra med henne på det låter helt plötsligt som barnmisshandel eller nåt. Eller för att inte ta i så överdrivet, så iallafall som något jobbigt för henne bara för att jag inte klarar av att lämna henne i goda händer med sin farmor och farfar eller mormor och morfar, hemma i lugna trygga hemmet och med vanliga rutiner inklusive dagisstimulansen. Hm.
Så varför då New York, och inte en närmare stad, kanske Rom eller nåt? Vi har inte varit i älskade och saknade New York på två år, och vem vet när vi har möjlighet att komma dit igen tillsammans. Vi har för tillfället den ekonomiska möjligheten, med våra dubbla inkomster och fortfarande billiga boende osv. Skulle vi skjuta upp NY-resan skulle det ta många år innan vi kommer dit – om man tänker att det inte blir till hösten (då vi har andra resplaner) och under nästa år kanske det finns andra familjerelaterade skäl som hindrar. Dessutom har vi vänner där som vi inte vet hur länge de blir kvar, och det vore såklart kul att åka när vi väl har möjlighet att hänga med dem. Och dollarn är låg för tillfället. Och New York… Ah, New York! Suget är så stort!
Så om vi nu åker utan Stella skulle vi sikta på onsdag-söndag, där vi landar i Sverige måndag morgon. Med andra ord 5 nätter (och dagar) ifrån henne. Hemska tanke! Vi var ifrån henne tre dygn när vi var i Alperna, och då kändes det precis tillräckligt. Skulle jag kunna njuta helt?
Sen ligger alltid tanken och gnager – tänk om något skulle hända oss. Hur oansvarigt är inte det?! Fast så kan man väl inte tänka…
Enligt plan ska vi åka i juni, och Stella kommer då vara närmare 2 år. 5 dygn, 2-åring. Vad tror ni, är det enbart mina egna demoner jag har att fajtas med, eller skulle även Stella uppleva det som jobbigt? Jag menar, behovet av att vara ifrån min skatt har jag inte egentligen. Men det är ju inte det det handlar om. Vad är det värt? Håhå jaja.
Lyxproblem är det. Men funderar gör jag. Hur resonerar ni?
