Det är det nya ordet här hemma. Igår förklarade jag för Stella att hon inte kunde sätta händerna på flaket på cykeln, eftersom hon då skulle klämma sig. ”Okej?”, sa jag sen för att bekräfta. ”KÅKEJ!”, ropade Stella. Sedan dess svarar hon okej på det mesta, istället för ja.
Vill du ha mat? ”Kåkej!”
Ska vi byta blöja? ”Kåkej!”
Våldsamt sött är det. För övrigt har hon äntligen börjat säga Stella ordentligt. Vissa ord märker man att hon inte säger förrän hon vet att hon kan det (som med ”Milly” – som hon började säga väldigt sent men å andra sidan gjorde klockrent när hon väl gjorde det). Men nu är det mycket Stella. ”Stella måla”, säger hon och pekar på teckningen som sitter på väggen, som hon målat. Tittar på bilder på sig själv, pekar på bilden och säger ”Stella” och förtydligar med att peka på sig själv och säga ”Stella” igen. Sötnos.
För övrigt rabblar hon nu namnet på alla i sitt fotoalbum som är fullt med bilder på hennes vänner. Tola (Ola), Ea (Erika), Acchi (Arvid), Pils (Nils), Milly, Faffa, Fammo, Mommo, Moffa, Milly mamma, Milly pappa, Oa (Johan), Cajjo (Carro), Ea (Elea), Sande (Alexander), Piin (Lin), Maja, Obba (Robban), Nona (Nora), Faffe (Alfred), Mim (Marie), Ea (Andreas), Ni (Jenni), Pats (Mats) med flera pekar hon lätt ut och redogör namnet på.