Åh, jag är så LEDSEN att jag missade Tjejmilen i år!
Jag hade tänkt springa (eller gå-lunka-löpa i möjligaste mån), men när jag fick ont i ryggen så fanns inte lusten. Jag kände mig faktiskt riktigt, riktigt uppgiven över det där konstanta ryggontet. Givetvis anmälde jag mig inte då, fast jag tänkt det från början och haft som mål att hålla igång tillräckligt bra för att kunna jogga runt milen just idag.
Men för ett par veckor sedan började ryggen kännas bättre, helt bra nästan. Så då gick jag in på nätet för att anmäla mig.
Fullt.
Jag mailade några som annonserade om startplats på Tjejmilen, men då jag fick veta att det inte gick att ändra namn så kändes det rätt trist. Lite av anledningen att absolut delta trots v.25-kula var såklart att jag inte vill bryta min svit av flera år i rad nu.
Sen skulle jag inte få någon med mig heller, pga gårdagens bröllop som andra springande vänner var med (och festade) på. Då kändes det inte värt att springa och inte ens finnas i registren efteråt (vaddå tävlingsmänniska :-)).
Och även om jag just imorse var ganska tacksam att jag inte hade någon nummerlapp, så har det känts lite trist under dagen. Det är ju ett så KUL lopp!
Så nästa år kommer jag vara taggad till tusen. Kanske sikta på rekordtid, och försöka slå mitt bästa hittills (2007) på 51.37. Om det nu är realistiskt med en 8-månaders bebis… Hm. 🙂 Och förresten så var det väl på den tiden jag fortfarande plågade mig själv med intervaller med innebandyn. Uschia.
Fler i laget saknades i startlistan i år. Men nästa år blir vi fulltagliga, väl?
