Gravid månad 7, vecka 25

Så är jag nu inne i trimester 3 (sista trimestern!), månad 7 och vecka 25. Ofattbart långt, ändå. Tiden har gått fort.
Såhär skriver Familjeliv om vecka 25;
Vecka 25

Kroppen: Placeringen av livmodern är vid denna tidpunkt ungefär 2-3 fingerbredder ovanför naveln. Barnmorskan mäter magens mått på ett speciellt sätt som kallas symfys-fundus mått. Man mäter det från blygdbenets topp upp till livmoderns övre del. Siffran skrivs upp och bildar sedan en alldeles egen tillväxtkurva. Vid den här tidpunkten är det vanligt att man får höra barnets hjärtljud på barnmorskemottagningen för första gången, genom en apparat som gör att ljudet hörs i hela rummet. Barnets puls ligger omkring 150 och hjärtljudet låter som en galopperande häst. Man mäter även sitthöjden på barnet, genom att mäta avståndet och blygbenet och övre delen av livmodern.
Om du oroar dig inför förlossningen är det dags att börja fundera över hur du kan förbereda dig och vilken hjälp du vill ha. Som partner till en gravid kvinna börjar graviditeten också bli mer påtaglig. Vissa kan känna av liknande symtom som kvinnan har haft, till exempel illamående och viktuppgång.
Blivande föräldrar kan börja fundera över om man vill gå någon föräldrakurs och eventuellt anmäla sig till det.

Barnet: De flesta av barnets organ är färdigutvecklade vid denna tidpunkt och barnet kan nu överleva om det skulle födas. För tidigt födda barn har emellertid svårt att hålla värmen och lungorna är långt ifrån färdigutvecklade. Könsorganen för både pojkar och flickor är färdigutvecklade och barnet kan knyta sina händer och få tag på sina fötter.

Jag:
Jag mår bra, toppen faktiskt. Bättre än för en månad sedan då jag drogs med ryggont. En riktigt bra del av graviditeten är det här, även om jag ibland blir snortrött. Men apropå texten från Familjeliv ovan med att mannen kan känna samma symptom som kvinnan så är ju H det också ibland – så frågan är om jag egentligen inte har gravidrelaterad trötthet eller om han är smittad. 😉 Nejdå, i mitt fall är det nog det vanliga problemet med att jag inte riktigt saktar ner och lyssnar på kroppen, så jag känner inte efter förrän den skriker – och då känner jag mig helt sänkt. Fysiskt men framför allt mentalt. Med känslor utanpå och gråten nära, konstant.

På många ställen har jag läst att man kan börja se barnet härja även utifrån runt månad 7, men så har det varit här i en månad redan. Det är rejält röj mellan varven. Stella upplevde jag som oerhört aktiv i magen. Ibland känns det lika nu, men nu tycker jag nog ändå att det är lite lugnare. Kanske är det också att jag med henne kunde sätta mig och bara känna efter lite då och då (eftersom jag jobbade hemma), och nu är det inte så. Ibland känner jag värsta aktiviteten men hinner inte göra annat än att ignorera. Så antingen är det lugnare eller så är det jag som är lite mindre uppmärksam.
Det var länge sedan vi var hos BM, men nästa vecka blir det SF-mått och hjärtljud.
Förlossning? Oroa sig, förbereda sig? Hur tänker de då? Ungefär så känns det. Med nummer två så flyger väl bara ungen ut av sig självt, eller? (Det har varit lite så för mina kompisar på slutet. Om man hör det utifrån, iallafall, haha). Så nej, där är jag inte ännu mentalt. Det får komma sen när jag har tid, efter flytten kanske jag börjar andas lite eller nåt.

Vad gäller föräldrakurs så känns det inte aktuellt den här gången. Det enda jag skulle vilja gå är en Anna Wahlgren workshop, och fräscha upp tankarna kring standardmodellen. Fast å andra sidan räcker boken långt, och den här gången har jag redan från början tjing på en liggvagn för nattsovningen första tiden, och är helt inne på magläge och andningslarm från början, istället för uppbullat sidoläge och konstant oro som förra gången. Varför göra det så svårt för sig? Som att man inte behöver sova avslappnat de timmar man får i stöten…

För övrigt så är vecka 25 just den vecka då min kollega fick sitt barn. http://stellabystardust.wordpress.com/2009/07/27/nar-det-som-inte-far-handa-hander/ När jag också var i vecka 25 med Stella. Jag minns det som det var igår. Så idag gick jag in och läste lite i deras blogg från den här tiden. Nu liksom då så rann tårarna obegränsat. Och samtidigt – sådär stor är vår bebis nu. En riktig liten bebis, som sprattlar i min mage.
Definitivt värd lite mer uppmärksamhet… Det är ju en riktig individ. Liten bebis. Efterlängtad. Det slår mig ibland, som när Stella ligger mellan oss och sover i sängen och så börjar jag känna buffar. Då tänker jag att vi är en hel familj på fyra. Och att alla ligger där med mig i sängen. Även om en är på insidan, men gör sig påmind med sina rörelser. Min familj. Lyckliga jag.