Stella är forfarande så stolt över sin lillebror, och så fin mot honom.
Några gulliga saker hon säger är:
”Jag ÄÄÄJ häj”, så fort han gnäller. Alltså ”jag är här”, med betoning på ”äääär”. Precis som vi brukar säga….
”Såja, lilla gubben”, säger hon med mjuk röst ofta, och klappar på honom och fixar. Ibland slinker ett ”lilla gumman” igenom också – svårt det där.
”Vaj är min lillebjoj?”, undrar hon titt som tätt – så fort hon inte vet vart han befinner sig.
”Jag älskaj håmon”. Ord överflödiga… naaaaaaaw…
Och idag sa hon ”han äj vääääjdens bästa!”.
Nej, ingen utmaning i det inte – för superlativen haglar.
Däremot vill hon ofta gunga honom när han sitter i sin babysitter eller sover i sin vagga. Lite för rejält. Eller klappas och kramas lite väl intensivt när han sover. Eller bara rent allmänt vara där han är.
På bilden nedan har hon först burit in sin lilla pall och slagit sig ned bredvid hans vagga där han sover gott, och suttit och tittat och sjungit. Behöver jag tillägga att hon inte direkt sjunger med små bokstäver? Och vaggvisorsreportoaren skulle kunna förbättras aningen, men kanske ”Viss sa an leva” (Visst ska han leva = Ja må han leva) funkar. Hm. Sen ville hon ”fika” med sin servis och sin låtsasmat i hörnet bortanför honom. Fortfarande högt skrålandes. Som att inte övriga 120 kvm skulle kunna funka att leka i..?
Än så länge somnar han ju om konstant, eller sover så tungt så han inte reagerar nämnvärt. Desto jobbigare kommer det bli när han är lite äldre och har rutiner som man gärna vill följa, eller då man fått kämpa mer till sömnen…
Men kanske ”vågar” man då vara aningen hårdare gällande var man verkligen säger nej mer bestämt… Än så länge är vi lite rädda för att vara för bestämda vad gäller hennes behandling av honom. Hon måste få känna sig delaktig, och hon är så himla snäll mot honom så hon gör ju inget ”dumt” med mening.