Igår blev lilleman 6 veckor gammal. Jag kan inte fatta att han varit hos oss så kort tid. Det känns som han alltid varit med. Klyschigt, men sant.
Numera gör Max lite mer väsen av sig. Fast allt är relativt, för han är fortfarande så enormt nöjd. Han kan skrika till mer rejält om han är riktigt hungrig, han kan knorra någon gång om kvällen om han har svårt att komma till ro, eller som de (mycket få) kvällar då han verkat ha en ökningsperiod och vill äta lite extra och därmed snuttar snuttar snuttar eller inte vill ligga själv utan ha närhet.
Han kommer dock oftast till ro själv, och sannolikheten är större att han somnar själv på kvällen än om vi bär eller så. Ofta vill han vara vaken lite väl länge om kvällarna (till 22-00), men när han väl somnat för natten så sover han ett längre pass innan mat – runt 4-5 timmar. Inatt t.ex somnade han vid midnatt, åt vid 05 och sov sedan till 07.30. Han är fortfarande förkyld mest hela tiden, och låter då väldigt om nätterna så numera har jag börjat med öronproppar för att sova lite bätre. När han vill ha mat hör jag ju det ändå.
Hans pruttsymfonier har i princip upphört (fast han kan helt klart prutta mycket ibland) och jag ger knappt Minifom alls längre. Däremot Semperdropparna, det skadar aldrig.
Max tittar på saker och följer med blicken, men är inte mycket för ögonkontakt. Kanske blir han en brillis, jag har mina onda aningar – mest för att jag inte alls minns det så med Stella.
Han fyrar av svarsleenden när man pratar med honom eller för den delen när han mår allmänt bra och man klappar honom. Sööööt!
Han har börjat ”prata” så smått lite då och då, men kan också vara tyst långa stunder. Han håller i huvudet helt själv och är så stark i nacken så jag sällan tänker nämnvärt på att stöjda hans huvud.