Passet (Shape) ska jag helst glömma innan jag ens lagt det på minnet. Jag var enormt dålig, hade noll styrka i benen och knappt i resten av kroppen heller. Att jag klarar en 15 km-runda utan minsta stelhet efteråt kan jag glömma. Även om det liksom känts så i några dagar – då jag inte känt av ben eller något i princip alls. Men jo. Nog har det slitit allt – märkte jag den hårda vägen idag. För idag vågade jag knappt göra utfall, benen bara skakade och skulle kunna typ bara klappat ihop. Det kändes som att de skulle krampa vilken sekund som helst. Jag fick ta det superlugnt, och skämdes inför instruktören. Smidiga jag förklarade det efteråt för henne med ”idag var PEST!”. Stackars duktiga K såg hyfsat förvånad ut innan jag lyckades haspla ur mig att jag inte syftade på hennes pass utan på min känsla. Pinsamt. Jag tror dock jag fick fram vad jag menade till slut, och lyckades ursäkta min dåliga insats – långt fram som jag stod och allt, och inte ens kunde göra övningarna.
Nåväl. Förhoppningsvis var det ett sätt att köra ur benen och hamna på noll igen, så jag lyckas bättre imorgon kväll.
För nu när det är så tomt och ensamt och supertråkigt hemma, och saknaden efter min familj är enorm, så kan jag ju liksom passa på att träna på kvällarna. Sedan jag började jobba har jag knappt hunnit det.
Efter dagens pass (vars bästa var att jag träffade en gammal fin vän) tog jag en lång bastu. Så himla skönt! Och jag är verkligen glad att SATS-anläggningen närmast hem äntligen blivit som en vanlig anläggning, med den inredning man är van vid. Innan de gjorde om i höstas fanns inte ens skåp i omklädningsrummet! Nu är det skåp i valnöt som i övriga anläggningar och bastun är snäppet större än tidigare.
Efter passet med tunga väskan. Jag kom direkt från jobbet, och då jag var på kurs med övernattning igår så blev det en hel del som skulle släpas på.