Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed Instagram Feed

När jag springer, eller tar mig runt kanske man ska säga, några av bansträckningarna i Hellas/Nackareservatet så brukar jag prata om att springa trail. Kanske hashtaggar jag det i någon Instagram stories, kanske bara pratar jag om det på det sättet. För ett tag sedan fick jag en kommentar om det. En vän sa typ att “i Dalarna kallar vi det skog” med en smiley. Det fick mig att tänka lite.

Jo… det finns gott om skog i Dalarna, och jag är uppvuxen med att springa där. Som jag sprungit i dala-skogarna, och förstås allra mest i Mellsta som ligger precis bredvid kvarteret där jag vuxit upp.

Men nej – jag har aldrig sprungit terräng där. Terränglöpning är vad trail eller “trail running” översätts med. Jag har sprungit oändligt antal stigar och motionsspår av olika typer – men de har ett underlag. Sågspån eller trampad jord, kanske inslag av lite barr och mer eller mindre rötter, men de är så långt ifrån de stigar jag springer i Nackareservatet som det kanske går att komma i en skog. Jag fattar att det finns gott om mer terränglika sträckor ungefär överallt, men jag har inte sprungit på dem “hemma” (läs: i Borlängetrakten). Om någon skulle fråga mig om var det finns där skulle jag inte kunna svara.

Jag googlade “vad är trail” för att komma lite närmare för vad som faktiskt är sanning kring uttrycket. I trail tar man “steget från motionsspåren och tar sig ut i naturen”, vilket kan innebära alla möjliga underlag och terräng som är allt annat än platt underlag. Backiga naturområden, berg och fjäll, hopp över trädstammar eller små bäckar, klättring över stenar och trixiga passager mellan vilda träd. Många traillöpare tycker att ju tuffare och mer svårframkomlig terrängen är desto bättre är effekten av träningen. Kondition förstås, och hela kroppen inklusive leder och de minsta, stabiliserande musklerna, får sitt.

Det jag älskar med den typen av stigar – att springa trail – är att det känns så vilt. Naturupplevelsen blir starkare, och alla delar roligare. Dessutom gillar jag att fokuset på tider helt försvinner – det går inte att jämföra eller tänka på en tid när förutsättningarna är så varierade. Det är lagom jobbigt hela tiden, ibland för att det går att springa fortare när ett flackt och mer tillrättalagt parti kommer och ibland för att spåret kräver klättring. Det är inte tempo eller löpteknik som sätter intensiteten, utan variationen. Det är så kul! För mig innebär de här turerna också en större benägenhet att ha med en ryggsäck med lite energi med, och att tillåta mig att pausa och ta in omgivningen. Det blir mer en helhetsupplevelse för mig än ett renodlat träningspass. Prestationsbefriat, upplevelsebaserat… fyllt av frihetskänslor och njutning.

Så, ja. Ungefär det är vad trail är.

Följ mig!

Mer läsning...
Nackareservatet mountainbike
Lite nya prylar inför MTB-premiären