Jag landade hemma i ett kräk-hem. Halleluja. Icke. Stella mår riktigt risigt och mitt första uppdrag när jag klev innanför dörren strax före 22 blev att sanera en säng, inklusive vägg och under sängen. H kunde inte assistera, för han var upptagen med att ligga illamående i soffan.
Själv mår jag illa jag med, när jag nu summerar lite strax före 23 – men förhoppningsvis är det för att jag inte käkat ordentligt. Den där lunchen är liksom allt idag. Jag hade planerat att käka en banan innan loppet men fick leta nummerlapp istället för bananer och så blev det som det blev. Efteråt var jag bara sugen på en halv rågkuse av det som fanns i picknickpåsen och nu har illamåendet tagit över. Oh well.
Känns som att jag börjat bakifrån? Jag fortsätter väl så då.
Att cykla till Djurgården på eftermiddagen (via Kungsholmen där jag hade ett ärende) kändes som en bra idé i eftermiddags. Efter loppet, med stumma ben och senande timme, kändes det som en sämre. Fast, det var rätt härligt ändå, den ganska precis milen hem (sprang jag så långt!? sjukt!) var sådär superfin, sådär så jag ändå romantiserade Stockholm och inte kan fatta att det är sant att detta varit min stad i 10 år nu.
Innan det då? Jo jag kom i mål. Trött men nöjd, banan var riktigt superjobbig! Egentligen ganska flack men det var en del små backar och inte minst gick ett par kilometer i terräng på en stig som var typ en meter bred = myyyycket kö, viss gång, gå över en stock (!) och lite så. Vet inte om det var värst eller om de där 1,5 kilometrarna på slutet som gick på en ridväg – dvs i djup sand, riktigt riktigt djup sand.
Så nog var jag trött, och så himla nöjd när jag kom i mål!
Bakom mig är kollegorna, 6 tappra – vi hade lite manfall i sista stund.
Och tiden då – jo den landade på dryga 55 minuter. Officiell tid har inte kommit upp än men såhär såg min klocka ut (konstigt med längden, men jag kanske slog på den lite fel?). update: 55,15 blev officiella tiden
Det var ingen bana för supertider, jag hade inte mer än sådär i kroppen, jag gjorde verkligen mitt bästa. Jag är skitnöjd!
Kilometrarna i terrängen samt den i sanden gick på 6km-tempo och drog ner, övriga gick på runt 5,20.
Uppladdningen var som sagt inte den bästa heller, då jag jagade den där nummerlappen. Jag hittade kollegan som var ansvarig i samma sekund (!) som startskottet gick, efter att ha letat i 45 minuter. Så då blev det brått att lämna in väska etc och ändå hinna med starten. Så någon energi fick jag inte i mig och noll uppvärmning blev det således också. Allra sist i startledet blev jag också således, och fick kryssa sjukt mycket och köa i princip hela vägen.
Jag säger inget om att det påverkade tiden, men aningen pajjigt var det ju.
Det var idag det. Ja, jag ser hyfsat mycket fram emot Tjejmilen ändå. Mindre trängsel, bättre bana, flackare, roligare inramning. Och nej, jag ska inte springa någon halvmara inom överskådlig framtid. 10 km räcker gott och väl. Mer än gott och väl.
Nu ska jag sova på min tomma mage, förhoppningsvis inte allt för många kräksaneringar inatt… Håll tummarna.