Idag slog det mig vad det gett mig att börja köra med PT ibland. Jag gick nämligen till SATS idag på lunchen, och där parkerade jag mig efter uppvärmningen vid smithmaskinen. Den stora, läskiga, klonkande maskinen med feta vikter på sidorna. Som på vanliga ställen inte är rosa utan svart och skräckinjagande, omringad av knuttar.
Kanske lite överdrivet, men ni fattar.
Utifrån ett gäng övningar jag numera känner mig väldigt säker på där så supersetade jag, tungt. Kände mig säker på att kunna hantera både maskinen som sådan (som förstås är skitenkel), de tunga (nåväl) vikterna med avseende på teknik och jag kände också att jag hade all rätt att vara där liksom. Jag visste vilka övningar jag ville köra baserat på både passen med Lovisa och det med Sofia. Jag vet numera att jag kan köra antingen på tid eller på repetitioner, men ska vara trött i slutet av varje set. Osv.
Jag vet också vilka övningar jag inte ska missa, vad som är viktigt. Till exempel att inte glömma att köra rodd/ryggövningar som är viktiga för min hållning/helhetsstyrka.
Det ger ju en säkerhet för framtiden, allt det där.
Men lite har jag funderat ändå, för många verkar gå på ett PT-pass och sedan veta precis vad de behöver jobba med för alltid (typ) och går därifrån med en helt enorm massa ny kunskap och insikt om sina kroppar och är allmänt lyriska. Så har inte jag känt, och har kanske undrat lite varför. Är man på rätt väg kanske? Eller är akilleshälarna så vitt spridda? Finns det alldeles för mycket att jobba med?
Ni vet. Typ sånt.
Jag har väl visserligen ett svårt mål, som på ett sätt är knepigare än att bli bra på en sak eller genomföra ett visst lopp eller så. Jag vill ju vara allround-stark, och då pratar jag både kondition och styrka. Min kropp tar inte till sig träning superbra på ett ”synligt” sätt i alla fall (men den tar till sig all mat ner i minsta molekyl och det ytterst synligt 🙂 ) och trots mycket nyttigheter, balans och mycket träning känner jag ofta att jag kämpar mot mig själv. Så jag antar att jag vill bygga muskler och få en jämnare fördelning samtidigt som jag vill öka förbränningen. Minska omfång men bygga muskler på samma gång. Det är inte en ekvation som är särskilt lätt.
Men det där med mitt mål… Jag gör det gärna för livet. Ingen quick fix, för det är inte träning för mig. Träning är en väldigt viktig och naturlig del av mitt liv, så jag vill bara jobba åt rätt håll så att säga.
Att lära mig hantera en smithmaskin (och andra redskap och övningar), träna rätt muskelgrupper och med rätt teknik, är förstås ett steg i rätt riktning. Så det tackar jag mina PT-timmar för. Och jag ser väldigt mycket fram emot resten under hösten – det återstår många!
Idag avslutade jag med coreövningar på pilatesbollen, inspirerad av Idas #dagensbolljävel.
Dagens kondition kom förresten under en timmes innebandyträning på kvällen. Älska blandningen!