Aktivt, icke-aktivt, motsägelsefullt och dedikerat. Feminism.

Idag är jag så fruktansvärt upprörd över att Jan Björklund hävdar att de påvisat sjunkande svenska studieresultaten är ett kvitto på ”den gamla sortens skola”, när problemen bara ökat lavinartat i takt med just hans egen politik och friskolornas intåg. Det finns inte en kvalitativ kommunal skola för alla oavsett behov, och det skrämmer mig något oerhört. Vad händer med vårt välfärdsland? Landet våra barn ska växa upp i?

Jag är också upprörd över hur jämställdhetsdiskussionerna tar så taffliga vändningar, samtidigt som jag gläds över de otroligt konkreta artiklar som delas allt oftare i de sociala medier jag är på. Det där sista räcker ju dock inte så långt när de flesta i min omgivning fortfarande pratar om ”att pojkar ju är lite jobbigare”, för det är detsamma som att både kategorisera dem och som att säga att det är okej och att ”boys will be boys”. Apropå alla de där artiklarna om våldtäktskultur och annat. Det där med taffliga vändningar innefattar också alla gånger jag får kommentarer om att ”feminister skjuter sig själva i foten genom att inte välja sina strider”, för hur skulle världen se ut om de inte stred och hade stridit i en massa år? Ännu värre är det att tjejer – som mig – i vissa diskussioner håller med (för att vara lite ’street smart’ och försöka få fram vårt budskap oavsett kontext). Hallå? De som skriker högst är de som gjort att vi har de möjligheter vi har idag. Det sista vi ska göra då är att ta avstånd sinsemellan. Varken lägga ett utrymme mellan jämställdhetsviljor och ”rabiatfeminister”, eller åt andra hållet tycka att det inte går att vara feminist och samtidigt inte ta ställning för en hel yrkeskår eller att rakt igenom stå för en viss politik. ”Jag är inte feminist, men jag är för jämställdhet…” – kom igen! Så kan man inte säga. Antingen är man feminist eller inte. Är man feminist vill man att män och kvinnor ska ha samma rättigheter. Punkt. Det finns inget manshat inom feminismen, det finns hat mot strukturer.

Sen är jag irriterad på mig själv när jag ibland förvandlas till en liten lort. Ni vet en sån där som Astrid Lindgren pratade om, om att göra saker som kan kännas lite ”farliga”. Obekväma. Att inte våga stå upp för allt det där.

Apropå det vågade jag idag i alla fall lite. Jag ställde upp på en intervju i en tidning, vars ursprung/ideologi jag inte riktigt är inne på till 100%. Jag bestämde mig för att det inte spelar någon roll, sakfrågan står jag ändå för och då måste jag våga tycka och förespråka motståndet till en struktur jag tycker är fel. Grunden till detta är det här (<– länk) – och hur sorgligt jag tycker att det är att idrottslivet, som för mig står för så otroligt mycket bra, ska vara det ställe där min dotter först lär sig att hon kan kategoriseras in i en grupp och faktiskt inte vara välkommen på vissa ställen bara baserat på att hon är just tjej.

Och vad tycker ni idag då? 🙂

20131203-153059.jpg
De här två. Borde ju ha samma rättigheter och möjligheter i världen, kan man tycka. Det är väl inte för mycket begärt?

Följ mig!

Mer läsning...
nacka
Motsatsen till Det glada 20-talet