Tredje och sista dagen bjöd på mer moln (men solljus som konstant bröt sig igenom) men hårdare backar och mindre folk. Jag har tyckt att åkningen varit fantastisk varenda dag men idag alltså. H.e.r.r.e.g.u.d. Det var så sjukt bra imorse så ord kan inte beskriva det. Vi bor i Santa Christina och det är verkligen ”hemma”-backarna vi fastnat för mest. Nedfarterna från kabinen/liften Col Reiser är hur ljuvliga som helst. Systemets längsta mäter 10 km (!!!) och går ner till St Ulrich och gav gåshud imorse när den var sitt bästa jag.
Det var det här som mötte oss imorse (notera manchestern alltså) och som höll i sig i flera timmar.
Efter ett par timmar ville vi vidga våra vyer så vi fortsatte från kabinen i St Ulrich och gick till skidområdet Seiser Alm. Vi hade hört att det skulle vara nice och lugnt, men vi konstaterade snart att backarna kändes för korta (och flacka) för oss. Himmelrike om man åker med barnen dock!
Vi gav oss tillbaka till Secada men svor lite över ett par missade bra skidtimmar. Men, när vi väl kom ut igen efter lunchen insåg vi att backarna fortfarande höll. De var riktigt bra till och med. Sjukast av allt är att vi hittade backad med manchester – klockan 14.30! Men tack för den!
Så, med facit i hand så blev sista skiddagen den kanske allra bästa och M’s ”ski tracker” (kul app!) visade på en dag med åkning upp emot 40 kilometer, 6600 fallhöjdsmeter (!) och topphastighet på 113 km/h. Fast det där sista får nog stå för honom… Och Henke. 🙂
