Long Slow Distance. Det enda jag minns från göteborgsvarvsträningen för två år sedan med enbart varmt sinne. Det är liksom fint. Skönt, meditativt och avslappnande. Inte minst är det härligt med de passen i Stockholm, där man längs vägen ser så mycket. Vackrare än något annat, när man inte är på ännu mer meditativt humör och vill ha natur som typ längs prins Bertils stig eller valfri landsortsrutt. Jag tror bestämt alla är härliga på sitt sätt, men nu älskar jag ju Stockholm. Inte minst när jag just återvänt efter tre veckors frånvaro.
Jag har inte distans i kroppen nu, jag har knappt löpning överhuvudtaget. Men ska jag göra det där tough Viking så ska jag fasen inte falla på att jag inte gav det chansen. Att klara distansen utan att få en smärtande/protesterande kropp på grund av att jag är ovan vid distansen (15 km) är inte ett alternativ.
Idag sprang jag 14,25 km och det kändes bra om än med tunga ben efter milen ungefär. Heja mig! Jag må inte vara lättast (alls) eller ha snabbast steg, och jag är förstås långt ifrån (mest) vältränad – men min kropp är med mig. Jag måste måste måste ännu mer fatta det och inte vara så hård mot mig själv baserat på helt andra saker. Därför tänker jag tänka Jag Äger! Boosta mig när jag pressar mig och vågar. För det är jag värd. 14 kilometer är långt för mig.
Den vackra rundan gick från Liljeholmskajen, via liljeholmsbron och Västerbron till Kungsholmen. Längs ljuvliga norr Mälarstrand hela vägen förbi slottet, över bron och ner längs Skeppsbron. Upp till hermans och den fantastiska utsikten över hela stan, ned längs renstiernas gata, förbi nytorget, vidare till årstaviken och längs vattnet på södersidan. Via årstabron hem till kajen igen. Och förstås till badbryggan där jag dök i och njöt av den 23-gradiga svalkan. Amazing.