Jag brukar ju ofta tala om att jag alltid tränat, och mestadels då lagidrotter, så hur har då den resan sett ut egentligen? I detalj är svårt att svara på, möjligen blandas verklighet med fragment ur minnet, men på ett ungefär:
0-8 år: Jag satt på läktare till pappas och storebrors aktiviteter. Jag minns evig vilja att få vara med – på strandtennis, fotbollsträningar, volleyboll på tomten men – nej. Stackars småsyskon alltså! Bara vänta, och vänta, och vänta, och vara för liten och BARA FÖRSTÖRA! Bara minnet gör mig lätt irriterad. Fast, minnet är nog inte hela sanningen.
Jag åkte slalom från 4 års ålder och minns roliga fjällsemestrar och kvällsåkning i Nybrobacken (för på den tiden fanns inte Romme alpin). Vi fjällvandrade och jag minns hur fruktansvärt jobbigt och tråkigt det var (åter igen, minnets sanning?), längdskidturer på fjället där jag motvilligt fick lämna den sköna släden jag låg i som liten till att åka själv. Som typ 5-åring kämpade jag på fjället och VAR. SÅ. ARG! Latare än många (men också alltid minst i familjen och i föräldrarnas kompisgäng) stod jag mitt på fjället och VÄGRADE. ÅKA. EN. METER. TILL! Humöret, alltså?! När jag idag tycker att mina barn är av det slöare slaget så kan dessa minnen lugna mig. Jag grodde inte pannben förrän långt senare.
8-12: År av idrottsnjutning! Fotboll blev verkligen min grej och trots att man då inte hade tillräckligt underlag för åldersspecifika lag innebar att jag som 8-åring i laget Flickor-12 var glad trots tiosiffriga förluster. För som jag älskade det! Jag andades fotboll. Sov med nya fotbollsskor. Putsade dem själv efter varje träning. Stod bakom huset och tränade tillslag med höger och vänster varje ledig minut på sommarloven. Spelade med kompisar, spelade på raster. I takt med åren blev både jag och laget bättre och sista åren på 7-mannaplan dominerade vi Dalarna, jag och mitt KIK.
Jag spelade tennis också, men ensamidrott blev aldrig samma hit. Som vuxen är jag dock glad för att ha vissa grunder, och skulle gärna bli en tennisspelare på äldre dar. Jag ser det i spåkulan, faktiskt. Handbollssejouren blev kort (för jag var ju inte bäst så det var inte så kul) och nog dök jag upp på någon basket-, seriös slalom– och volleybollträning också? Men njäe.
12-16: Fotboll, fotboll och fotboll. Det var tripla, fyrpla och jag vet inte hur många parallella lag. Med min årskull (där vi fortsatte dominera och vann serier och nationella cuper), med de i årskullen ovan, med ännu äldre juniorer och redan som 14/15-åring med fast plats på innermittfältet i damlaget i division 3/4. Därtill förstås distriktslag, elitflickläger i Halmstad och distriktsmästerskap.
Och så började jag spela golf.
16-20: Jag bytte aldrig till division 1 i fotbollen, och kan än idag ångra det. Division 2 var dock också tuff då, och de seriösa vindarna som blåste var både roliga och jobbiga. Det kom ju så mycket annat nytt i livet? Inte bara relaterat idrotten, vill säga… Och de där sista tonåren, de kanske gav grund till lite fotbollsutbrändhet ändå. Jag hoppas de vårdar unga talanger bättre idag än att köra slut på dem framför allt mentalt i de där fyrpla lagen.
Innebandy upptäcktes och gav en ny dimension av idrottsglädje, på mindre pressande sätt. Inte många år efter min debut spelade jag i högsta serien, men sägas ska förstås att nivån inte var densamma då som idag.
20 – idag och framtiden: Idrott är glädje! Fotboll, innebandy på olika nivåer, slalom, löpning och lopp, SATS-klasser, styrketräning, yoga, golf, längdskidor, …, … det finns inga begränsningar. Hej träning som livsstil!
Testa, lyckas eller misslyckas, skratta, på’t igen!