Min kväll – och lite om pass

Onsdag igen och med det min egenkväll av lyxigare slag. Jag är så glad att jag unnat mig det här under hösten. Det är verkligen så otroligt mycket värt med mina onsdagar, både med träningen (yogan) i sig, med stunden i stillhet och med den sköna stunden efteråt.


  

Idag valde jag att åka hem efter att ha spenderat 1½ timme i hydromassagebadet, torrbastu och ångbastu, mest för att jag inte orkade sminka mig efteråt.

Det var dagens pass, men på hemvägen tänkte jag lite extra på det där med pass – som är dagens rubrik i reseblogg-utmaningen.

Pass är något som är självklart för oss svenskar. Alla har ett. Vi skaffar det åt våra barn när de är bara några månader. Sedan tar det oss precis vart som helst i världen, när vi vill lämna det trygga ställe som vi kallar hem. 

Det är inte så för alla. I många länder är de människor som har pass extra priviligerade, och att ha ett pass är långt ifrån en självklarhet. Likaså åker många inte till något, utan ifrån något – med eller utan pass. Jag har liksom de allra flesta andra i Sverige och runt om i Europa och världen förfasats över de fruktansvärda skildringar av människor på flykt som vi matats med den senaste tiden. Jag gråter över situationen och människors öde, och hoppas så att vi som haft mer lyckosamma lotter i världens lotteri gör det vi ska. En värld, ett folk. Öppna gränser, hjälps åt tillsammans och gör det vi kan.
Jag vill egentligen säga så mycket mer, men jag har inte orden ikväll. Nummer att sms-a eller swischa för att lämna bidrag har alla koll på vid det här laget och förhoppningsvis använt redan för länge sedan, och går allt bara bra för mig med bebisen så tittar jag på vad jag skulle kunna göra som är mer engagerat när jag är hemma. Jag har hört om Svenska med baby som verkar vara ett fantastiskt koncept.

Hur allt går ihop med att älska resor, att unna sig och att se livet från den ljusa sidan? 

Nej, det gör det inte, på sätt och vis. Men samtidigt gör det just det – att ha vett att uppskatta det man har och förmåga att samtidigt med empati värna om det motsatta. Det är inte enkelt, vad jag ska välja om att skriva om här och inte. Jag har min livsfilosofi och mina intressen, och det är det jag fokuserar på här. Det innebär dock inte att jag inte ibland tycker att det känns platt och för litet att prata om när världen ser ut som den gör. 

Hur tänker ni? Och gör ni något extra?