Det forsätter att snurra på här, det mesta. Det var således inte helt optimalt att jag imorse på väg till jobbet råkade hoppa på fel buss och ta en till Cityterminalen istället för till Slussen, där jag vanligtvis byter till röd linje söderut. Jobbresan brukar ta en halvtimme dörr till dörr, men den där bussen till city tog 55 minuter… (och jag insåg inte att jag satt på den förrän vi var i köerna på centralbron…) och sedan fick jag kämpa mig igenom morgonstressen från cityterminalen till t-banan via stans ocharmigaste passage för att ta mig till röd linje och åka söderut fler stationer än vanligt. Det tog 1,20 totalt och jag är så lycklig att jag inte har sådan resväg varje dag!
Jag blev förstås stressad men tänkte rätt snart att jag inte kunde göra något åt det. Tänk vad skönt ändå att oftast ha den förmågan – att direkt vända till något som inte spär på den inre stressen. Jag tog inte fram en mindfullnessapp – jag har testat men behöver inte riktigt det – utan jag flöt med och lyssnade på en podcast. Läste och svarade på några mail. Tittade ut. Andades.
Fast visst, jag har en riktigt lyxig tillvaro just nu. Henke är på jobbresa men jag har både svärfar och föräldrar på plats. Papporna jobbar med lite (inte så små) grejer hemma (så sjukt duktiga verkligen!) och min mamma lämnar och hämtar barn och fixar mat och läggningar (bland annat). Fatta!? Helt otroligt skönt verkligen. Pigga nyblivna pensionärer som vill vara med sina barnbarn, det är verkligen en helt fantastisk kombination för alla. Vi må inte ha dem i samma stad och hjälp med vardagspusslet regelbundet, men när det är så är det – och det är grymt.