Ett personligt inlägg… Bara att hoppa över om du läser den här bloggen av helt andra anledningar. 🙂
Det närmar sig, och mycket tankar kretsar kring det här med att vara en bit in i vecka 39 och förväntad förlossning om mindre än ett par veckor. Det skulle ju till och med kunna hända vilken dag som helst, men jag har nog svårt att tro att det är sannolikt före nästa helg eller så, och mest troligt någon dag in i vecka 48. Oavsett så är vi nu mer redo här hemma, och det känns skönt. I appen där en checklista visar hur förberedd man är i procent har siffran singlat upp från löjligt låg nivå till nästan komplett. Det är skönt att vara förberedd, men det handlar ändå mest om det mentala för mig – att faktiskt tänka tanken att vi snart har en bebis i familjen. Sen finns förstås mycket som är bättre att fokusera på när man väl har en bebis hemma, än att behöva göra inköp och annat som man känner att saknas.
Sista tiden på en graviditet brukar man ju sova hur uselt som helst, men jag jag måste säga att den perioden (som väl allra mest hade mycket med min stressnivå att göra) gått över eller iallafall lagts i träda. På slutet har jag sovit precis hur bra som helst. Visserligen har jag lite svårt att somna (det har jag alltid, men lite mer med en bebis som är extra vaken just sena kvällar), men väl efter det så sover jag hårt och länge och dessutom har jag väldigt sköna morgnar då Henke lämnar nästan varje dag. Självklart är det just för att jag tar det lugnt och vilar som jag också får en bra och balanserad nivå, att jag mår riktigt bra nu.
Knäppa jackan? Överskattat.
Om jag är redo för förlossningen är dock oklart, men hur mycket som helst kan man inte förbereda sig heller. Och jag har ju gjort det förut… De inläggen har jag läst om och om igen (såväl som inlägg under tiden före och efter), och jag minns dem rätt väl. De ligger under lösenord men vill du läsa så är det helt okej förstås, bara att be om lösenordet så skickar jag det.
När Max kom till världen.
När Stella kom till världen.
Såhär tänker jag nu;
- Max kom på mindre än tre timmar från första värk. Jag är rätt nervös för att det ska gå för fort, men får försöka tänka att jag bör förstå direkt när det är på gång och då får vi åka snabbt.
- De stora barnen är (apropå punkten ovan) stora nog att klara sig någon minut själva, och vi har både faster, vänner och grannar som är redo att komma över när helst det skulle dra igång. Uppbackningen är stor och lösningarna många.
- Jag har inga förvarningar, men det har jag inte haft med de andra heller. Mer förvärkar med Max än Stella, sådana som kunde väcka mig på nätterna, och det har jag inte nu – men jag tror inte de egentligen sa något då och att det även denna gång mer kommer starta som en blixt från klar himmel snarare än föregås av föraningar.
- Epidural har varit magiskt båda gångerna och slutskedet har ändå gått väldigt bra såväl som att barnen mått utmärkt när de kommit. Således vill jag helst hinna få EDA igen. En anledning är att lustgasen inte funkar för mig, under Stellas förlossning testade jag men den fick mig att kräkas (många gånger) – jag vet inte om det var smärtan eller lustgasen men det har gjort mig rädd för den. Av alla skeden i mina båda förlossningar är det timmen med kräkningar och enorm smärta som är den jag minns som fruktansvärd – i övrigt har jag rätt bra minnen överlag.
- Jag har inte ett dugg behov av att vara den som är i kontroll – jag litar fullt på barnmorskorna och deras rekommendationer under vägen. Det är de som kan det där och kan tolka mig och mitt förlopp och utifrån det ge förslag och rekommendationer, inte jag. Därför skriver jag inte heller något förlossningsbrev (aldrig gjort) – Henke kan föra min talan om jag inte kan det själv (vilket jag kunnat de andra gångerna).
- Jag vill inte stressa hem från BB. Jag hoppas få ett eget rum efteråt (vilket jag inte fick efter Max och det var hemskt) och stannar gärna tills allt känns stabilt. Samtidigt kommer jag förstås längta hem och vara redo att åka så snart som möjligt – men utan stress.
- Jag hoppas få plats på Södra BB, med BB Sophia som backup. Stella är född på KS och Max på SöS och båda ställena har varit bra på sitt sätt men denna gång skulle jag gärna testa en annan, lite ”lugnare” (?) miljö. Jag hoppas slippa bli runtskickad men är samtidigt beredd på det och har varit med om det förut.
BB-väskan? Jodå, den är också packad. Inte jätte-omsorgsfullt men tillräckligt.
Snart smäller det. Jag vet att jag efter Max kände lite sorg över att kanske aldrig få uppleva det magiska i en förlossning igen, medan jag nu tar tillbaks det helt och gärna skulle snabbspola och vara på andra sidan…