Igår kväll blev Meja (ja, nu heter hon så – men vi väntar nog lite med att skicka in papperen på det så att säga) en vecka, och det är en vecka som verkligen passerat i ett totalt lugn. Det äts och sovs, även om hon de senaste dagarna haft någon lite längre vakenperiod då man kunnat prata med henne lite mer och försöka fånga den där, uppenbart lite suddiga, blicken.
Sömnen är hittills bra, kanske som sagt för att det är det hon helst gör oavsett timme på dygnet. Hon har ju givetvis inga rutiner men efter att ha inlett sina första dagar just som hon gjorde i magen med att vara mer eller mindre vaken – eller iallafall inte sova tillräckligt för att jag skulle kunna somna – mellan 23-01 så har hon de senaste dagarna somnat tidigare och sover första passet länge. Jag får 4-5 sammanhängande timmar i början av natten om jag har tur. Sedan sover hon på med amning kanske varannan timme tills vi är sugna att gå upp. Jag sover rätt hårt mellan varven och ammar liggandes i sängen så än har jag inte varit upprätt under natten och det är ju ytterst lyxigt. Den formen konserverar vi gärna! Däremot har hon förstås fri tillgång till mat, som de ska när de är så små.
Maten går med andra ord bra. Hon är mätt, helt enkelt, och jag är sprängfärdig. De här dagarna är inte helt roliga, jag ser fram emot att det ska stabilisera sig så att min kropp och hennes anpassar sig helt efter varandra, men god tillgång är och förblir en lyx. Några gånger har jag fått rätt ont (de där långa sovpassen på natten är inte enbart av godo – men jag väljer hellre sömn med lite smärta än tvärtom så länge jag kan) så då åker vetekudde fram och liten väcks motvilligt för lite tvångsmatning. Jag borde kanske skaffa mig en pump.
Vad gäller mig själv så är jag än en gång så enormt imponerad av kroppen och vad den klarar av. Den läker super och mättar bebis.
Det är tredje gången jag går igenom en graviditet och förlossning, jag är den här gången i kategorin äldre, men mitt normalviktiga jag är efter 8 dagar åter hyfsat normalviktigt och magen har dragit ihop sig på ett i mitt tycke imponerande sätt. Kroppen alltså!
8 kg har försvunnit av de 11 jag låg på upp när jag slutade väga mig med dryga veckan kvar, och magen drar ihop sig fint. Till vänster ser ni med magstöd på, vilket är en normalposition för mig – jag är van att ha det på liksom, och i mitten slappnar jag av helt. Längst till höger som det såg ut två dagar före förlossningen av vår 4,1-kilosbebis, dvs för 10 dagar sedan (lite annan vinkel tyvärr men får vara med ändå).
Efter en vecka av enbart gos och två korta promenader (som känts bra, det är mer vädret som gör att det inte blivit fler) så har jag idag börjat med Mammamage-appen. Den här gången vill jag väcka magmusklerna (och bäckenbottenmuskulaturen) igen på rätt sätt, med aktivering och uppstärkning inifrån och ut. Fokus börjar alltså på de djupa magmusklerna och vi pratar nu nivå 1 av 7. Nu bygger jag för livet, och ska inte fuska en sekund!
Den här veckan kommer jag och Meja vara själva hemma, och det är förstås inte direkt något jag är rädd för denna gång utan snarare är jag helt redo för det (så länge jag slipper lämning/hämtning). Mycket för att jag har så enormt få krav på mig själv och tillåter mig att gosa, vila och ta det precis hur lugnt jag vill. Kanske ska jag gråta en skvätt också, för hormonerna är förstås väldigt påtagliga ännu men trycks nog bort lite bland familj och besök. Klart är dock att jag rent allmänt är ungefär 100 gånger mindre trött eller hormonell än som höggravid så det här med bebis på utsidan alltså… Tack livet!