Här kommer den, förlossningsberättelsen. Den kommer bli lösenordsskyddad om några dagar, men jag börjar med att dela med mig. Det är ju personligt på gränsen som slår över till privat, men ändå något så naturligt och sjukt vackert. Inte minst känns det också rätt att publicera just nu. Kärleken och livet och där, just när världen känns lite extra mörk. Och jag vet att ni undrar.
Såhär var det, när Meja kom till världen.
Nähä, inte idag heller, tänkte jag den där sista lördagen i november, på fyra dagars övertid (två sa de, hade visst i mina beräkningar missat att jag blivit flyttad ett par dagar på UL). Jag hade inte trott att lördagskvällen skulle vara med en bebis på insidan, för de andra hade ju kommit två dagar före fulltid (Stella, ettan) och två dagar efter (Max, tvåan) och även om trean sägs vara lite trixigare så förväntade jag mig inte det. Jag kände mig så klar, och hade gjort det ganska länge. Men en lördag utan bebis blev det, tänkte jag under eftermiddagens pepparkakshusbakande, för dessutom börjar ju alla (iallafall majoriteten, och båda mina) förlossningar med värkar på natten eller tidig morgon.
Efter att barnen lagt sig sent som vanligt slog vi på en film och bänkade oss i soffan. Klockan var 21.30 när jag hörde ett för mig skarpt men för Henke ohörbart ”knäpp” från nedre delen av magen. Det hade jag genom några förlossningspoddar hört vara ett ljud som kommer innan vattnet går, men själv har jag aldrig haft vattenavgång utan det har tagits på sluttampen inne på förlossningen. Var det? tänkte jag, men det kändes ändå otänkbart…. tills jag reste mig upp och kunde konstatera sipprande. Yippie! Det händer ju! Inte pang bom men utan tvekan.
Eftersom Max kom på några timmar från första värk förstod jag att det nog var bråttom. Jag fick inte värkar direkt men insåg att om vattnet går naturligt och inte har gjort det förrän vid 8 cm de tidigare gångerna så är nog ganska brått ändå. Så, även utan värkar ringde vi direkt till barnvaktande faster och ryckte upp barnen ur sängarna igen innan de skulle hinna somna och lät dem komma upp och invänta henne vakna för vidare transport till norrort. Och så ringde vi förlossningen förstås. Vi var inte välkomna till Södra BB som vi var inställda på, för där var det fullt, men till BB Sophia som vi hade som back-up var vi välkomna. Och så började värkarna smyga sig på, runt 21.45. Vi mötte faster i dörren och var redo att åka in en kvart senare.
Eftersom vi blev hänvisade till BB Sophia fick vi åka genom hela stan. Jag tog värkar i bilen Kungsgatan ned medan kön utanför Golden hits och de andra nattklubbarna ringlade sig långa och det kändes inte så lite surrealistiskt. Tänk så många gånger vi hängt där under våra tidiga år tillsammans, och nu var en förlossning med vårt tredje barn på gång medan vi passerade Stureplan mitt i en stimmig lördagsnatt.
22.15 kom vi in till ett BB Sophia som utstrålade lugn. Avskärmat från omvärlden. Värkarna var intensiva men överkomliga och vi fick snabbt ett rum och jag CTG runt magen.
Det gjorde snabbt ont. Alltså, att föda barn är ingen lek. Det tog inte lång stund innan jag kved att jag ville ha epidural för, som jag uttryckte det; ”Såhär ont behöver man inte ha! Jag vet att man inte behöver ha det! Ge mig bedövning! Nu!”. Var värkarna överkomliga? Nej, jag tror inte att jag egentligen tyckte det. Jag var öppen 6 cm vid första kollen (22.40), sa man, och jag behövde mer än andningen. Lustgas vägrade jag, då jag med Stella kräktes så mycket då så den inte hjälpte. Med andra ord hade jag nu ingen bedövning alls. Jag andades, så gott jag kunde. Det var inte överkomligt. Det var allt annat än det.
Fast, det verkade bara vara jag som tyckte det. Att det inte var överkomligt alltså. Bästa och lugnaste förlossningen, sa Henke. Allt går så bra så, sa de fina barnmorskorna och det kändes som att de förespråkade att inte ta någon EDA. ”Jag bestämmer”, sa jag. ”Ta hit en narkosläkare, nu!”
Klockan var 22.50, värkarna var fruktansvärda och jag frågade vad det var för datum. ”28 november”, svarade man, och jag konstaterade mellan två värkar; då blir det en bebis med födelsedag den 29e november. Ja, höll de andra i rummet med, Henke och de båda barnmorskorna. Vad nära det var! Så underbart!
Jag ångrade mig om lustgasen, greppade den hårt och om den hjälpte vågar jag inte säga men jag hade något att fokusera på. Det var egentligen inte många minuter men det var de värsta av mina tre förlossningar. Smärtan!
Narkosläkaren kom in, jag gjorde mitt bästa att säga hej, sen vrålade jag tydligen eller så. Barnmorskorna vinkade åt läkaren bakom min rygg, han seglade ut och jag fattade inte vad som hände. Det trodde alla andra att jag gjorde så det var en rätt irriterad jag som började be om att de måste styra mig. Vaddå, kan jag krysta? Är det klart? Var det en krystvärk jag redan haft? Nej, jag kan inte det här, ska jag kunna det? Vad händer? Men jag då, går det inte för fort? Hur går det då med mig?
Krysta du, sa man. Så nästa värk krystade jag, och Meja gjorde entre. En krystvärk till och hela hon var ute.
23.07. 4076 gram och 53 centimeter. Det blev visst den 28 november, födelsedatumet för världens finaste lilla tjej som kom ut och mådde perfekt. Så ny men så klar.
Vi vågade oss på att denna sista gång faktiskt titta mer ordentligt på en häftig fostersäck och livets träd, jag mådde direkt toppen på alla sätt och var hel och ja – allt var bra. Förlossningen över, enormt snabbt och galet intensiv och trots allt inte det jag skulle säga att är min bästa för jag hann inte med mentalt – men… ändå enkel. Och över. Meja hade kommit till oss, så efterlängtad. Graviditeten över, förlossningen över och vår bebis här. Lättnaden och lyckan!
Och så igen då – en magisk första natt med ett underverk mellan oss i det fina rummet på BB Sophia. Total lycka och tacksamhet. Magi, kärlek och ödmjukhet inför livet. Snuttande och snusande på en hjässa täckt av mörkt hår. Räkna igen, 10 fingrar och 10 tår, små naglar och perfektion. Sa jag kärlek?
Om jag sov minns jag inte, och gjorde jag det var det i korta sjok och töcken. Med en bebis nära, en groda på bröstet, med bebisdoft i näsan och alla sinnen.
Vid lunchtid kom en stolt storebror och hämtade sin lillasyster, och så åkte vi hem till hon som blivit storasyster igen. En familj på 5. Fulltaliga.
I en bubbla men samtidigt i en vardag. I samma värld men ändå helt omskakad och annorlunda. Livet, från den 28 november klockan 23.07. Så bekant men så nytt.
Så det var den. Berättelsen om när Meja kom till världen, snabbt och självklart, jag blev trebarnsmamma och vi en familj på fem.