Att vakna som i ett rus…

…känns kanske lite som en sensationsjournalistisk rubrik, men det är den enda känsla jag kan tänka mig. Jag känner mig nästan lite hög. Vad som hänt? Jo, men jag sover ju! Det är först nu, efter några nätter med äkta, tung sömn som jag inser skillnaden mot “vara-på-tå”- eller “ha-ett-barn-väldigt-nära”-sömn. Inatt sov jag från före midnatt efter en lugn soffkväll med Bron-maraton till klockan 5 när det ammades, vilket jag gör på madrassen på golvet i Mejas rum. Sedan gick jag in till mig igen, och sov till 8.45. Då hörde jag familjen nedifrån och ville ansluta till frukosten men var så avslappnad i kroppen så jag fick ett riktigt blodtrycksfall och fick sätta mig ner i hallen uppe innan jag lyckades ta mig ner. Jag ser det som något positivt, den här gången.

Så det går ju väldigt bra med Meja. Det har varit bra för oss alla, detta, och jag inser att det som påverkar om det blir en riktigt bra natt eller en okej är om vi håller på rutinerna. Hon ska inte sova efter 17.00, och hon ska sova tillräckligt sent inpå för att orka äta en riktig grötportion vid 18 och ammas vid 20. Ruckande och hon behöver extra slurkar innan midnatt. Bra så.

Sen är det ju fina dagar. De senaste dagarna har det varit inte varmt utan hett här i Nacka, och vi har haft det så himla skönt. Bad, häng och mys. Sommar!

Varit ute med en kompis i kvällssolen har jag också, i torsdags. Snacka om en energiinjektion på så många sätt!


Nu är det lördag och någon grad kallare – fast fortfarande varmt – vilket nog dagens maratonlöpare uppskattar. Vi ger oss in med hela familjen och tittar lite på dem och ser vad stan har att erbjuda i övrigt. Tanka familjetid inför en hel vecka (!) med Henke bortrest. Ha en fin lördag!

Följ mig!

Mer läsning...
bästa understället eivy
Jakten på det bästa understället