Att ta semester från semestern

Har ni hört om det konceptet? Det kanske är något som mest småbarnsföräldrar anammar, och kanske inte särskilt vanligt heller. Jag har vänner och bekanta som gör det, och uttryckligen säger – eller ska jag kalla det erkänner? – att de gör just det; tar semester från semestern.

För, det är ju ingen direkt underdrift att semester med mindre barn är allt annat än semester. Det är mat och mellanmål till förbannelse, det är medlande och prat och det är fokus på att underhålla såväl som att hantera stunderna då man gör mest ingenting och ”allt är så tråååååkigt”. Semesternirvanan är ofta långt borta, samtidigt som den är ständigt närvarande. I stunderna då barndomsminnen skapas, i de då syskonen bara har varandra och plötsligt hittar närheten till varandra i lekar anpassade efter den andres ålder, i hela familjens gemensamma skratt och glädje över nya upplevelser.

Mina kompisar som checkar ut på semester från semestern gör det ofta till något extra vuxenvänligt några dagar. På allt från herrgårdsweekend med lagom tystnad och god mat (som lagas av någon annan!) till så rejäl paus som par-yoga och retreats där total tystnad råder.

Vill jag komma till att jag ska ta semester från semestern, eller känner ett behov av det? Nej, jag ska inte göra det men ja – lite så kan jag känna. Visserligen har vi inte lagat vår egna mat på flera dagar, och då vi nu landat i dala-släktgården där mina föräldrar är fortsätter vi med rätt rejäl lättja. Men att få lite barn-paus finns det behov av, och jag inledde iallafall med att imorse sova till 20 över 10. Den känslan! Meja har en förmåga att vakna minst var 3e timme – ofta oftare – när jag ligger bredvid, så jag har rejäl backlogg på sömnfronten efter den här sommaren. Och de senaste 8 månaderna…

Dalarna är härligt och skönt, men imorgon väntas sämre väder och jag längtar hem lite – inte minst efter att ibland komma iväg på egentid – och gärna då i träningsform. Så då åker vi hem och jag siktar mot träning – jag vill gärna köra mountainbike i Nackareservatet igen! En får vara nöjd med ”det lilla”.