Föräldraledighet – lyxen, privilegiet, njutningen

Föräldraledigheten den här gången alltså… Den känns lite som det som folk nog ofta romantiserar om när de tänker på att vara långlediga från jobb och spendera dagarna med sitt barn. Jag njuter till fullo, och är lika glad över att ha tid att bara vara hemma och ta det lugnt som att ge mig iväg och promenera bort hela dagen på vackra platser som man har tid att vara vid. Och allt där emellan.


Nu finns ju – vilket många inte tänker på när de har de där romantiska drömmarna men alla som någonsin varit lediga vet – förstås oändliga stunder av gnälliga barn, overkligt fulla blöjor (eller kläder), kladdig mat och gråväder såväl som hemlogistik som aldrig tar slut – men oavsett så är de fina stunderna klart övervägande.

Inte minst tycker jag det den här gången – denna tredje och sista.


Jag har haft riktigt bra mammaledigheter de två tidigare gångerna också, men jag tror ändå att jag njuter allra mest av denna. Ska jag peka på det som känns som stora skillnader – och som då jag menar att är bättre denna gång – är det att jag första gången hade lite väl höga ambitioner (hej Skansen och bebisrytmik!), kände mig lite ensam och sällskapssjuk (hej Öppna förskolan med en bebis på 2 månader!), trodde att jag “måste” en massa saker på grund av att jag “borde” ha tid (hej stressiga luncher med jobbande kompisar i stan cirka varje dag!) och inuti var lite stressad över jobbet. Skulle jag bli bortglömd, vad skulle jag kunna när jag kom tillbaka, och hur gör man för att vara Mamma och Hårt Arbetande och Högt Presterande Konsult samtidigt? Livet hade förändrats så mycket, och jag själv ännu mer med det – och funderingarna var många.

Den andra gången var fin och mer avslappnad på många sätt, men samtidigt stressig med strikta tider att passa för hämtning och lämning på förskolan vilket gav “ledig” känsla endast 10-14 varje dag – och med ett stort fokus varje dag på att samla tillräckligt mycket energi för att orka vara en bra mamma åt bebis och en 2,5-åring ( inte minst de många eftermiddagstimmarns innan pappan kom från jobbet vid 18-snåret). Det var… mycket! Jag kämpade nog rätt hårt för att vara tillräckligt bra mamma, med oändliga timmar i lekparken och analyserande av debattartiklar om huruvida det verkligen är okej att ibland ta fram sin mobil och göra annat än att leka rollekar eller inte. Det känns som att jag tänkte inte och gungade halvårsbebisen och samtidigt lekte kiosk i en kall lekpark mitt i grå november, när det jag hade behövt mest hade varit lite mer… chill.

Så den här gången.

Jag har inte lika mycket stress tidsmässigt, jag kan bebisar och är lugn i det allra mesta – och jag vet att tiden går fort. Det är den mest tröttsamma klyschan som finns men den är enormt sann. Jag tillhör de som älskar bebistiden, och med det sagt så njuter jag verkligen. Njuter gurglande bebisskratt, ögon som plirar, kroppsspråk som kommunicerar mer och mer för varje dag och utveckling som springer fort samtidigt som bebiskärleken som ges en lycklig mamma är fullkomlig och ovillkorlig. Det är en resa jag njuter av att få. Meja är en bonus – en livets och föräldraskapets dessert jag inte hade förväntat mig att få. Jag är trygg i min roll som mamma, i jobbet jag ska tillbaka till, i att tiden hemma är kort men lång nog att njuta. Att checka ut från måsten och bara vara med sin bebis är en lyx!
Jag gör det på ett lugnt sätt. Verkar vi alla må bra, så mår vi bra. As simple as that.

Så, den här gången njuter jag. Jag bestämmer dagarnas lunk ihop med Meja så att vi båda är som mest nöjda, och jag har vett och lugn nog att njuta av det. Tiden är kort och dagarna också… och jag fångar dem. Jag är så tacksam för livet som gett mig detta igen – och Sverige som gör det möjligt.

Föräldraledighet – lyxen, privilegiet och njutningen. Nuet.

Idag träffade vi upp en kompis och gick runt Djurgården. Lunchade på Rosendals trädgård och njöt av en galet vacker höstdag med klarblå himmel och krispig luft. Det var det jag tänkte skriva om… men det blev något annat. Imorgon får jag bildbomba från min vackra dag!

    1. Vad härligt att du blir glad av den – jag med. Det är det som är så himla härligt med att faktiskt stanna upp och reflektera lite extra kring sånt som är himla fint. Som ungefär varje dag – eller iallafall något varje dag. Kram!

  1. Även jag som “bara” har en känner igen mig:) Underbart fin text som får mig att bli sugen på en tredje innan jag ens har två:) (och då har jag öht aldrig tidigare ens tänkt tanken på tre barn)

    Jag tror det påverkar jättemycket att dina barn “är lite större” och mer självgående nu jämfört med tex när Max var liten o Stella bara 2-3 år? Antar att de stora barnen emellanåt är relativt självgående o att du därför kan njuta så mycket? Jag tror “nyckeln” ligger i detta. En bekant blev gravid med nr 3 när nr 2 bara var 9 månader så det är 1,5 år mellan barn 2 o 3 och hon beskriver inte direkt samma njutning som du i nr 3:). Hon gick snarare in i väggen när barnen var 1,5, 3 samt 6 år (dock påverkar nog arbetssituationen massor där också)

    Sedan tror jag kanske också att det påverkar mycket att Meja verkar vara en så lätt bebis. En annan bekant som också har tätt mellan barn 2 o 3 (mindre än 2 år) upplevde inte heller någon eufori med nr 3 just för att ettan och tvåan hade varit så lätta och trean var otroligt mkt mer krävande på alla sätt och vis, något som var nytt för henne.

    Själv hoppas jag att jag kan njuta mkt mer av bebistiden om vi i framtiden får ett till barn. Jag älskar att ha en 2-åring o njuter mkt mer nu än av bebistiden (även om den var helt ok så är det mkt roligare när man kan kommunicera med dem samt när de faktiskt kan sitta still någon gång emellanåt (min bebis satt aldrig någonsin still)…

    1. Vilken härlig kommentar! Tack!
      Ja – absolut att det är så att allt är enklare med barn som är större och klarar mycket själva. Jag brukar säga ibland att om den tid/energi jag lade på att vara mamma innan Meja kom var 100% så det precis samma siffra nu när Meja kommit. Om hon behöver mig mer så backar de andra liksom, så summan av insatsen blir densamma. Oftast känns det liksom inte som att ha adderat med en bebis, så att säga. Även om det, som sagt, såklart är mycket mer pyssel med en bebis och alltid en man behöver ha hand om. Men iallafall.
      Och visst gör rutinen sitt till – det var stor skillnad redan mellan 1 och 2!
      Och ja – Meja har verkligen varit enkel, så det påverkar ju. Både ätit bra, varit glad och sovit helt okej. Så det kan ju vara jätteolika – jag har haft två “enklare” och en lite mer krävande bebis så vet verkligen vilken skillnad det kan vara. Fast sen har egentligen alla tre varit (/är) hyfsat lugna. Och klyschan “avslappnade föräldrar” i all ära -men jag har sett många exempel på att det verkligen inte bara beror på sånt utan de har sin egna personlighet från början liksom.

      Jag älskar bebistiden men min man ser mycket fram emot allt som kommer sen. Är ju lite olika, det där. 🙂

      1. Ja men eller hur! När barnen är tillräckligt stora så förstår de ju att de måste backa om bebisen behöver mamma mest! Den stora skillnaden tror jag jämfört med att ha tätare emellan, tycker de flesta småbarnföräldrar med tätt mellan barnen (2 år eller mindre) säger att det jobbigaste (förutom nattsömnen om inte första barnet sover hela nätter när bebisen kommer) är när båda barnen skriker/behöver en samtidigt. Eller när stora trotsar (utan förståelse för den lilla) samtidigt som lilla skriker.

        Klyschan “avslappnade föräldrar” stämmer kanske i visa avseenden men långt ifrån alla. Jag har också sett massor av exempel där det absolut inte stämmer, framförallt inte på bebistiden eller småbarnstiden.

  2. Jag glömde kommentera att jag har ytterligare en tredje kompis som beskriver samma som du! Hennes tvåa var 4,5 när trean kom o det var väldigt planerat att ha denna åldersskillnad (hon hade tänkt ca 4 års skillnad men denna gång blev hon inte gravid direkt som med nr 1 o 2). Hon säger att hela skillnaden ligger i att de två stora barnen är tillräckligt stora (4,5 resp 7 år) samt att trean varit ganska enkel. Jobbigaste ledigheten hade hon med nr 2 som hade kolik i 4 månader samtidigt som storebror (2 år o 8 mån) kom in i värsta trotsåldern samtidigt som lillebror kom till världen, plus att hon bor i en kommun som “bara” erbjuder 15 h i veckan på förskolan barn till föräldrar som är föräldralediga.

    1. Men precis så. Och JA – stor skillnad förstås om man har färre timmar för stora på förskolan.
      Vi har 25, och jag hade tyckt så synd om Max om han fått gå färre. Han är ju ändå så stor och behöver det verkligen! I våras när jag alltid hämtade ungefär först av alla var han ledsen att behöva gå hem och lämna alla kompisar “mitt i leken”. Det var jobbigt att han var ledsen eller arg varje dag han behövde gå hem enligt honom “i förtid”. Han behöver både det sociala och det som de lär sig.

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
nacka vinter
En grå, lång Stockholmsjanuari