Föräldraledigheten den här gången alltså… Den känns lite som det som folk nog ofta romantiserar om när de tänker på att vara långlediga från jobb och spendera dagarna med sitt barn. Jag njuter till fullo, och är lika glad över att ha tid att bara vara hemma och ta det lugnt som att ge mig iväg och promenera bort hela dagen på vackra platser som man har tid att vara vid. Och allt där emellan.
Nu finns ju – vilket många inte tänker på när de har de där romantiska drömmarna men alla som någonsin varit lediga vet – förstås oändliga stunder av gnälliga barn, overkligt fulla blöjor (eller kläder), kladdig mat och gråväder såväl som hemlogistik som aldrig tar slut – men oavsett så är de fina stunderna klart övervägande.
Inte minst tycker jag det den här gången – denna tredje och sista.
Jag har haft riktigt bra mammaledigheter de två tidigare gångerna också, men jag tror ändå att jag njuter allra mest av denna. Ska jag peka på det som känns som stora skillnader – och som då jag menar att är bättre denna gång – är det att jag första gången hade lite väl höga ambitioner (hej Skansen och bebisrytmik!), kände mig lite ensam och sällskapssjuk (hej Öppna förskolan med en bebis på 2 månader!), trodde att jag ”måste” en massa saker på grund av att jag ”borde” ha tid (hej stressiga luncher med jobbande kompisar i stan cirka varje dag!) och inuti var lite stressad över jobbet. Skulle jag bli bortglömd, vad skulle jag kunna när jag kom tillbaka, och hur gör man för att vara Mamma och Hårt Arbetande och Högt Presterande Konsult samtidigt? Livet hade förändrats så mycket, och jag själv ännu mer med det – och funderingarna var många.
Den andra gången var fin och mer avslappnad på många sätt, men samtidigt stressig med strikta tider att passa för hämtning och lämning på förskolan vilket gav ”ledig” känsla endast 10-14 varje dag – och med ett stort fokus varje dag på att samla tillräckligt mycket energi för att orka vara en bra mamma åt bebis och en 2,5-åring ( inte minst de många eftermiddagstimmarns innan pappan kom från jobbet vid 18-snåret). Det var… mycket! Jag kämpade nog rätt hårt för att vara tillräckligt bra mamma, med oändliga timmar i lekparken och analyserande av debattartiklar om huruvida det verkligen är okej att ibland ta fram sin mobil och göra annat än att leka rollekar eller inte. Det känns som att jag tänkte inte och gungade halvårsbebisen och samtidigt lekte kiosk i en kall lekpark mitt i grå november, när det jag hade behövt mest hade varit lite mer… chill.
Så den här gången.
Jag har inte lika mycket stress tidsmässigt, jag kan bebisar och är lugn i det allra mesta – och jag vet att tiden går fort. Det är den mest tröttsamma klyschan som finns men den är enormt sann. Jag tillhör de som älskar bebistiden, och med det sagt så njuter jag verkligen. Njuter gurglande bebisskratt, ögon som plirar, kroppsspråk som kommunicerar mer och mer för varje dag och utveckling som springer fort samtidigt som bebiskärleken som ges en lycklig mamma är fullkomlig och ovillkorlig. Det är en resa jag njuter av att få. Meja är en bonus – en livets och föräldraskapets dessert jag inte hade förväntat mig att få. Jag är trygg i min roll som mamma, i jobbet jag ska tillbaka till, i att tiden hemma är kort men lång nog att njuta. Att checka ut från måsten och bara vara med sin bebis är en lyx!
Jag gör det på ett lugnt sätt. Verkar vi alla må bra, så mår vi bra. As simple as that.
Så, den här gången njuter jag. Jag bestämmer dagarnas lunk ihop med Meja så att vi båda är som mest nöjda, och jag har vett och lugn nog att njuta av det. Tiden är kort och dagarna också… och jag fångar dem. Jag är så tacksam för livet som gett mig detta igen – och Sverige som gör det möjligt.
Föräldraledighet – lyxen, privilegiet och njutningen. Nuet.
Idag träffade vi upp en kompis och gick runt Djurgården. Lunchade på Rosendals trädgård och njöt av en galet vacker höstdag med klarblå himmel och krispig luft. Det var det jag tänkte skriva om… men det blev något annat. Imorgon får jag bildbomba från min vackra dag!