Målbilden; 20.00

Jag tänkte att jag skulle skriva några ord om helgen. Om familjefokus och fina tider ihop. En lördag i handbollshall, och tankar om hur det kanske är märkligt att vi alltid packar ihop hela familjen på 5 och gör sådant, och såklart inte alltid till nöjda miner från alla inblandade. Det finns annat som är roligare än att titta på syskons matcher, vill säga – inte minst vad det låter från mindre nöjda syskon på förhand – men vi tycker ju det är så mysigt. Idrottshallar och planer är både min och Henkes favoritarena, och för oss skulle uppdelning av oss vara märkligt – om än ofta smidigt. Det är ju också på sådana ställen som det långtråkiga (enligt syskonen alltså) kan förvandlas till kreativt och aktivt – vilket det inte ges så många tillfällen till för dagens kids som konstant matas med information och underhållning.  Idag blev det också just så, när Max gick från protester över att behöva följa med på fotboll till att inte vilja följa med hem flera timmar senare, då han anslutit en intensiv match med ett gäng killar med betydligt fler levnadsår i bagaget någon plan bort. Win.

Vi kom hem vid halv 5-snåret, och jag vände mig till Henke och konstaterade “landa i soffan och kolla ett gäng avsnitt av någon serie?”. Förstå vad skönt efter all logistik och alla barnaktiviteter och röster under helgen, och sådär lagom kall efter en dag vid en fotbollsplan!

Men det är ju just så, att det uttalandet är inget annat än ett stort skämt. En utopi. Att själv välja när man vill landa i soffan och “kolla en serie” eller göra något annat av total lättja finns inte i livet för tillfället. Har inte gjort på många år, kommer dröja många år till. Det känns förstås oftast okej – för tiderna med familjen är himla fina. Men, ibland – och ganska ofta – så är det ändå en utopi man skulle vilja kunna välja emellanåt.

Och där någonstans försvann också tankarna på “berätta lite om helgen” och förbyttes till tankarna på målbilden. 20.00. The h-a-l-l-e-l-u-j-a moment. När allt lugnat sig. Som jag längtar efter det ibland! Ganska ofta, faktiskt.


Handbollslördag, fotbollssöndag, lekhelg, hemmadejt. Risotto till stora, matvete till små, parmaskinka, kantareller, persilja, loka crush, amarone.

Just nu saknar jag kraft. Vi har ätit mat – tillfixade rester från gårdagens härliga middag hemma, vi har fått in barn i dusch och ut igen, slängt i någon tvätt, varit iväg med skräp, klippt gräset, lagat mat och städat upp igen, dammsugit upp en sönderslagen lampa, sagt “lugna ner er” ungefär 200 gånger – både vid barnskratt och smågräl, bytt blöjor, smörjt, tagit på pyjamas, borstat hår och tänder, matat, brett mackor, hängt tvätt, plockat lite till, packat gympapåsen, kramats och nattat och – äntligen. Målbilden vi sett fram emot i några timmar nu. 20.00 när lugnet lagt sig.

Ibland undrar folk hur barnfamiljer orkar. Ibland tänker jag att det inte är några problem, och ibland tänker jag att man ju faktiskt inte har något val. Saker måste göras.

Men nu, nu är kvällen här. En serie på det, kanske? 20.00. Småbarnsfamiljernas målbild.

  1. Det är just den där sista listan över saker som ska göras en vanlig sketen söndag som jag inte fattar hur jag själv ska hinna med om jag någon gång får barn. Men som du säger, det måste ju göras och 1-2 miljoner andra familjer fixar det ju mer eller mindre bra varje vecka så det måste ju gå. Kul med döttra di, syns tydligt vem som producerat na!

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Följ mig!

Mer läsning...
dalarna barn
Det kom ett minne