Nu har vi haft firande här hemma i dagarna två, och det för två olika barn. Max fick ha ett 6-årsfirande med kompisarna redan igår och med det en dryg månad för tidigt, men med vår resa som är på ingående så kändes det mest rättvist. Alltså – fyller man 6 vill man nog inte skjuta på sitt kalas så att man firar när kompisar börjar fylla 7… Max och polarna åkte och bowlade lite och sedan hem lagom för att hinna attackfika – för det känns väl som att det borde heta så att länsa en väl tilltagen fikabuffé på cirka nolltid – och leka en stund. Vi hann tänka att det där bowlinginslaget kanske mest gjorde logistiken tuffare snarare än att underlätta hela upplägget, men sedan räckte det med 45 minuters hemmalek för att konstatera att det var bra att ha en rejäl aktivitet någon annanstans än i hemmet. Men, det var ett himla fint kalas med ett litet gäng sköna kids, och vi kände oss alla nöjda.
Fast, som han sa själv lite denna måndagskväll när vi samlades för middag och fika familjen; ”såhär mysigt med tända ljus och så hade vi ju inte igår när jag firades!” Svårt att skilja på födelsedag och kalas tydligen – och vi försäkrade ljus och annat när hans riktiga födelsedag infaller.
Idag var det nämligen Mejas dag – vår minsta lilla stjärna som nu blivit 1 år. Jippie och hurra!
Vi firade henne på kvällen med mat, bananpannkaka med grädde, hallon, mango och ett ljus och såklart några paket. Det var nog så mycket som några månader sedan Stella fick syn på ett duplo i en katalog som hon övertygat bestämde sig för till Meja, och räknat pengar i spargrisen till. Vad det var för duplo? Hästar, förstås. Likadant som Stella har ”små-lego” Friends. Såklart. Omtanken!
Hon slapp dock betala i slutänden, och Max gav byggklossar i trä. Meja var oväntat fascinerad av att öppna paket, får jag säga – och det började hon med redan tidigare idag när hon hade sitt allra första barnkalas. Det vill säga, då hennes polare med mamma var över på lunch och fika. Så mysigt!
Ett år sedan idag alltså, om 20 minuter ungefär eftersom klockan nu närmat sig 22.40. Såhär var det när hon kom, och mina rusiga tankar just efter att vi kom hem sammanfattades allra mest i det här inlägget. Jag tänker fortfarande på rikedomen varje dag och allt det där jag sa om trean när hon var så liten som fyra dagar är fortfarande sant – men bebisbubblan känns en bit bort och även om den tiden gått på tok för fort så är jag mer peppad på framtiden med de där härliga tre än jag sörjer att dagarna med bebis är över. Grattis vår underbara Meja! Och grattis till oss, för att vi hade turen att få just dig för ett år sedan – cirka nu! Livet, alltså.
