Jag ville ju så gärna få in en längdskidtur, och när barnen idag efter en förmiddagstur till pulkabacken tycktes mätta på uteaktiviteter och ändrade sig från ja till konsekvent nekande att åka skridskor som vi planerat, så började det fram emot eftermiddagen krypa i kroppen på mig. Jag hade haft träningskläder – eller iallafall active wear – på mig sedan morgonen så det kändes som ett nederlag att inte ha fått utomhusdosen jag ville ha, och att ta en dusch utan att ha nyttjat kläderna ordentligt. ”Slösa en dusch” kan det sägas i träningsvärlden, och det gör jag visserligen ofta men idag kändes det klart fel. Dessutom har barnen idag varit små känsliga och lättirriterade personer så det fanns fler anledningar till att jag till slut lämnade dem hemma med mina föräldrar och satte mig i bilen för att åka till Bergebo där det finns många längdskidspår – för ”hemma” i Mellsta tror jag att kvaliteten var ännu sämre så det kändes som läge att åka till lite mer snösäkra Bergebo. Jag ska inte påstå att jag har mycket energi detta sportlov – oklart varför (förmodligen för att Henke jobbar så jag känner lite uppförsbacke att ta mig för saker även om mina förälder är supergrymma med barnen), så jag var riktigt nöjd över att komma över den höga tröskeln och ta mig iväg.
Bergebo, alltså. Vilken nostalgitripp ändå. Det var dit vi åkte med skolan när det skulle vara mer rejäl längdskidåkning, och vankades friluftsdagar på temat. Jag var en tävlingsmänniska redan då så jag körde väl på driven av det och endast det, för innerst inne så hatade jag det. Och med det menar jag hela grejen med längd och att vara där uppe i den där skogen. Usch och fy! Jag började liksom inte gilla längd igen förrän i 35-årsåldern, och med tanke på hur dåligt nyttjade de där längdskidorna jag köpte till Tjejvasan då är – det lär finnas få skidor som färdats så många år i bil utan att ha tagits fram för att användas – så sitter förtjusningen bra långt inne ändå. Det behövs ett tydligt mål eller riktigt fin inramning, helt enkelt.
Idag fanns inget av det egentligen, så det var rätt tungt där i spåret och jag åkte mest och tänkte på min barndoms Bergebo-ångest. Sedan insåg jag att det nog var för att spåren i alla plusgrader som varit i flera dagar var riktigt dåliga och för att de första 4 kilometrarna gick stadigt uppåt. Mitt sinne lättade de sista 3,5 när det äntligen faktiskt gick lite utför också. Tack för det!
Men ärligt talat så fick jag, trots lätt ångest, ut det jag ville av turen. Mitt sinne lättade (även om tålamodet inte byggdes på enormt mycket eller så inför det där barnagnället), jag fick gott om frisk luft, kroppen blev trött och faktiskt så sken solen lite också och jag hörde fåglarna kvittra längs spåret. Bergebo, alltså! Fint det! Och imorgon är det äntligen riktig sportlovsaktivitet på schemat – äntligen utförs i Romme på agendan – tjoho!
