Så svårt det är med alla dessa känslor. Att komma till ett så magiskt speciellt land som Indien är och göra det för att jobba och inte kunna gå ut och bara ta in allt – det är lika hårt som det var att bo i Australien som student i ett halvår och behöva plugga istället för att bara uppleva. Lite mer komprimerat i tid, dock.
För den slår mig så hårt, känslan. Dofterna av Asien, värmen som denna årets näst varmaste månad är som en het vägg, livet som pågår längs trottoarkanter och…precis överallt.
Jag älskar det!
Min relation till Asien, den är inget annan än en total kärleksrelation: Det finns inget ställe som direkt får mig att bli lika varm i kroppen. Jag kan kanske inte säga att jag känner mig hemma, eller ens att jag tillhör – men mitt inre gör på något sätt det. För, jag kan prata om nära resor och vackra ställen men när jag landar i just allt detta inser jag vad som för mig utgör skillnaden.
Livet och allt.
Jag kommer inte hinna se ungefär någonting alls. Jag landade imorse efter en smidig men inte så sömntung flygresa med Emirates via Dubai (där vi bytte tre timmar mitt i natten, snark) och utöver timmar inne i ett AC-kyligt kontor utan fönster har jag mest sett Indien från bilfönstret. Det är helt ofattbart hur det ändå kan räcka så långt. Påminna mig om känslan.
Så, Indien.
Luften dallrar av 35 varma grader och luktar kryddigt sött, böneutrop ekar, fåglar sjunger och bilar tutar. Jag är så lycklig att vara här.
